Jimisola.com - keepin’ on

Jag befinner mig på träningsläger i Irvine, USA (beläget ca 5 mil söder om Los Angeles). Det är mitt andra år här, men ett par av de friidrottare som jag tränar med har varit här i snart tio år. Så det är något av klassisk mark.

Jag hade en kort inomhussäsong med inomhus-VM i Lissabon som säsongens höjdpunkt. Jag är inte nöjd med loppet i semifinalen då jag tappade koncentrationen och började tveka vilket det inte finns utrymme för.
Däremot är jag nöjd med IVM som helhet. Det resulterade trots allt i en semifinalplats men jag prioriterar inte inomhussäsongen högst utan utomhussäsongen. Missförstå mig inte, jag ger allt och vill vinna när jag tävlar såväl inomhus som utomhus. Jag och min tränare, Claes Örberg, är övertygade om att min maxsnabbhet måste förbättras för att jag ska springa riktigt fort på 400m. Jag måste kunna öppna något fortare på 200m utan att förta mig för att hävda mig i mästerskapen. Vi väljer därför att, liksom tidigare, prioritera min snabbhet under hösten/vinter fram till inomhussäsongen. Det är med all sannolikhet inte optimalt för inomhussäsongen, men för mig är det utomhussäsongen - med OS i topp - som gäller.

Dessutom tror jag, eller vet snarare, att jag gör mig mer rättvisa utomhus med mitt långa steg och separata banor. Jag trivs bättre utomhus där jag kan koncentrera mig på mitt eget lopp och inte behöver anpassa mig efter mina konkurrenter. Detta genom att t ex tvingas öppna hårdare än optimalt för att få en bra position i täten vid ingång till gemensam bana efter 150m. Inomhus är det nödvändigt, om inte direkt avgörande, att ligga långt fram då det är svårt att springa om i de snäva kurvorna.

Åter till Irvine: här är träningspassen dagens höjdpunkt och det finns inga måste:n. Inga telefonsamtal eller ärenden som måste göras – ingenting.
Verklighetsflykten är tjusningen med att åka bort. Jag tillåts sätta fridrotten och framförallt träningen i fokus. Här i Irvine kan jag och aktiva från bl a Storbritannien, Norge och Holland förlägga våra långa vårläger i värmen utan att bli rastlösa efter två veckor. Jag kommer att vara här i nio veckor varav de sex-sju första här i Irvine. De resterande tillbringar jag i Los Angeles tillsammans med min vän och konkurrent Jerome Davies, 44.51-amerikanen som jag tränade med i Sydafrika inför inomhussäsongen. Träningsveckorna i Irvine är sig lika:

måndag: kortsprint (snabbhet)
tisdag: snabbstyrka
onsdag: snabbhetsuthållighet / långa lopp (mjölksyra) med bl a britterna
torsdag: återhämtning
fredag: sprintuthållighet / kortare lopp med bl a norrmännen
lördag: maxstyrka
söndag: vila + massage

Sedan tillkommer allmänträning såsom hoppstyrka, mage och rygg osv.

Under långa monotona läger är det viktigt för mig att det finns saker att göra förutom friidrotten såsom t ex bio, idrottsevenemang och konserter. Det sociala inkl självklarheten att kunna göra sig förstådd är ack lika viktig som träningen. Det är ingen semester här, men det är tillfredställande att möjligheten att göra något vid sidan om finns! Förra veckan t ex var jag och Quincy Douglas (min ständige norska 400m konkurrent) och upplevde en barndomsdröm då vi såg Lakers med Shaq O’Neal, Kobe Bryant & Co.

Vid min hemkomst från lägret den 5 juni är utomsäsongen i full gång. Om jag inte gör något lopp innan jag reser hem härifrån, så blir säsongsdebuten vid Uppsalas nordiska Grand Prix den 12 juni. Jag ser fram emot utomhussäsongen och VM i Edmonton – det är mitt år i år. Det är Edmonton-VM som har finns i tankarna under lägret här och har så gjort sedan jag missade OS förra året. Jag är inte bitter över OS – nästa OS är det ingen diskussion om mitt vara eller icke vara. Jag vet min kapacitet och den räcker för att vara med de stora grabbarna. Att vara skadefri och kunna planera såväl träning som tävling är A och O.

I år, med vår nya förbundskapten Ulf Karlsson, har jag med min förhandsnominering till VM de nödvändiga förutsättningarna för prestera optimalt där. Mina tre senaste säsonger har bestått i ett evigt jagande av kval- och nomineringsgränser och det tär fysiskt såväl som mentalt. Mitt mål med säsongen är att bli stabil kring/under 45.50s samt sänka mitt personbästa – förhoppningsvis vid VM. Det är alltid svårt att sia om placeringar vid mästerskap – jag kan inte styra över de andras prestationer. Med facit i hand var en semifinalplats vid OS förra året klart realistisk. Jag har dessutom lärt mig att inte sätta mål som ”att nå semifinal” därför att om man når sitt mål riskerar man att nöja sig trots att det kanske finns mer.

Jag tänker inte ens nämna det svenska rekordet…