Jimisola.com - keepin’ on

Ja, då är det dags för Folksam GP-finalen i Karlstad. Jag trivs bra i Karlstad. De har ett trevlig arrangemang. Det blir ett hyfsat lopp igen med fem av löparna från MAI-galan. Nu är jetlagen borta och jag känner mig motiverad igen. Det var lite väl hysteriskt efter hemkomsten från VM.

I Karlstad springer bl a VM-sexan Hamdam Al-Bishi. Jag har fått stryk av honom i alla (två el tre) lopp i år.
Så det skulle verkligen sitta fint med en skalp innan säsongsavslutningen. Jag vill verkligen vinna och kommer att göra llt i min makt för att hitta rätt sinnesstämning. Jag ställer in mig på en kamp till mållinjen där jag inte tänker vika mig.

SM-helgen vittnade om min form - 21.17 på 200m, en knapp timme efter ett enkelt 46.63-lopp, bådar gott.
Det återstår bara att hoppas att kroppen har hunnit återhämta sig efter SM-helgens två 400m-lopp och två 200m-lopp samt att vädret bättrar sig. Det är rätt kyligt och regnet ligger i luften även om det idag (till skillnad från igår) håller sig borta.

Men en seger är alltid en seger - oavsett vädret…

Innan jag fortsätter vill jag bara ursäkta mig för den sena SM-kommentaren.
Anledningen är att jag hade det lite tajt eftersom SM då jag tidigt måndagmorgon flög till London för att träffa min pappa och mina syskon som jag inte sett sedan hösten 1994.

Nu raskt över till SM. SM-helgen har faktiskt varit en liten besvikelse. Visst, jag vann 400m.
Allt annat var, utan att förringa min motståndare, ett betrakta som misslyckande. Men jag sticker inte under stolen med att jag var ute efter att vinna 200m. Jag var beredd att gå under 21 sekunder. Nu blev jag fyra och folk frågar sig kanske - vad trodde han egentligen? Efter mitt försökslopp, årsbästa med 21.17, så kändes det än mer aktuellt.
Tyvärr, gjorde det inte det när jag vaknade söndagmorgon. Jag antar att de två 400m-loppen samt 200m-försöksloppen tömde kroppen. För jag var seg och baksidorna var stela. Såhär i efterhand var det nog inte så klokt att springa 200m-finalen.
Jag gjorde inte mig rättvis, men framförallt så ska jag vara glad att jag är hel. Jag var aldrig med i loppet punkt slut.
Dessutom gjorde de andra ett riktigt bra lopp.

Dags för MAI-galan och första tävlingen efter VM. Det något av de mest inspirerande tävlingar jag har för hemmaplan är alltid hemmaplan. Jag ser fram emot kvällens lopp och vill verkligen göra ett bra lopp. Formen är det med all sannolikhet inget fel på - det återstår bara att se om jetlagen har lagt sig. Sömnen har inte varit den bästa sedan hemkomsten.

Åter till loppet. Det är ett mycket bra startfält - med bl a VM-6:an, tre VM-semifinalister och övrigt nordiskt intresse i form av Christian Birk från Köpenhamnsklubben Sparta samt och norrmanen Quincy Douglas, som jag var på vår läger i Irvine, CA tillsammans med (tips: se vår inbördesstatistik). Nu återstår bara att hoppas på vädrets makter. Varm, ingen nederbörd eller vind, och jag är nöjd.

Väl mött på Malmö Stadion för Dig som är där ikväll!

Ja, då är jag åter hemma i Malmö igen. Redan nu på måndag den 20 augusti är det dags att tävla igen. Det är då dags för årets hemmatävling dvs MAI-galan. 400m består av ett bra startfält bl a med ett par VM-semifinal-löpare. Jag ser fram emot att få visa vad jag går för på hemmaplan.

Fram tills tävlingen handlar är det bara en sak som gäller och det är att komma in i rätt rytm efter jetlagen.

Jag är besviken på mig själv, rejält besviken. Det enda jag behövde göra var att sätta MIN växling, så hade loppet sett helt annorlunda ut. Wissman gjorde en suverän första sträcka med sina 46.1 och jag såg att det gick fort. Jag tror inte att jag missbedömde hans fart eller att jag stack för tidigt. Jag stack som inövad cirka sex meter innan växlingszonen. Däremot stack jag på tok för snabbt - det var mer en 4×100m acceleration över det hela. Så oerhört korkat! Jag var för het helt enkelt. Nu kom jag ut som 4-5 och fick bana två istället för att komma ut i rygg som tvåa. Detta trots att jag gick som en galning genom första kurvan och hela bortre lång (först 200m på 20.9m). Sedan blev loppet inte enklare när jag tvingades springa hela andra kurvan på bana två. Inte undra på att jag kroknade på slutet och kom i mål på måttliga 45.8m. Tredjesträckans Jacobsson och fjärdesträckans Aare hamnade i ett vakum - ingen rygg att gå på och ingen som tryckte på bakifrån. De avverkade sina sträckor på 46.0m samt 46.1m.

Nej, det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig av stafetten. Jag vet inte hur det är med de andra, men jag ska försöka ladda om mina “stafett-batterier” till Finnkampen…

Så är det äntligen dags för långa stafetten. Vi har varit här i två veckor nu. Jag har haft förmånen att redan ha varit igång men för de andra killarna i laget är det en lag väntan. Oturligt nog har det gått “halsont och snuva” hos en rad aktiva inkl några i långa stafetten. Själv har jag varit krasslig sedan söndagkväll. Nu känns det som det är på väg att vända dock och jag ser fram emot att göra en attack mot det svenska rekordet imorgon.

Idag genomfördes ett testlopp över 350m mellan de andra fyra killarna som var/är aktuella (jag var redan klar).
De placerade sig enligt följande: 1) Johan Wissman 2) Mikael Jacobsson 3) Magnus Aare och 4) Johan Lannefors.

Stafettlaget består av, i sträckordning: Wissman, Laursen, Jacobsson och Aare. Lannefors är reserv.

Lagets första målsättningen är, i alla fall vad det gäller mig, att slå det svenska rekordet 3:02.57 som sattes vid OS 1972 i München. Allt annat, dvs avancemang, är enligt mig ren och skär bonus.

Försöksresultat samt
seminfinal-startlistor!

Nu kom det svenska rekordet! 45.54 lyder det på.
Ser faktiskt bra ut också spegelvänt om ni inte noterat det)

Det är så otroligt skönt att äntligen ha slagit rekord. Jag har väntat på det länge och “den som väntar på något gott…”. Visst, blev jag glad men allra mest var det en himla lättnad. Äntligen!

Förberedelserna här i Edmonton har varit kanon. I tisdags råpersade jag på träningen då jag sprang ett 350m-lopp.
Jag passerade 300m på 31.95m och kom i mål på 38.0m. Min tidigare bästa tider på träning är 32.8m på 300m och en hög-38:a på 350m, så det var verkligen en himla lättnad.

Det enda jag hade i huvudet var att kopiera träningsloppet och framförallt tänka på att öppna bestämt. Det gjorde jag också med besked. Jag låg på en ytterbana och de båda löparna utanför skulle inte vara med i resonemanget, så det gällde att pinna på i eget tempo. Jag passerade 300m på 32.2m mot mina vanliga 33.0-33.5m, så det var inte konstigt om jag stumnade lite på slutet.

Först var jag riktigt besviken då jag slutade fyra i heatet - passerad av hemmasonen Shane Niemi precis före målgång. Sedan såg jag “NR” (NR betyder nation record dvs nationsrekord och ett nytt svenskt rekord). Ungefär samtidigt skriker förbundetpressansvarig Lorenzo Nesi att jag låg tvåa på tid! Jag hade inte ens tänkt tanken att tiden skulle kunna räcka. Delvis beroende på att de enda tiderna jag sett var första heatats i call room och heatet innan mig då jag gick ut på banan. Sedan visade det sig att jag gick vidare på tid - jackpot! Min tid var den 13:e tiden totalt sett i försöken.

Så nu gäller det att ladda batterierna inför morgondagens semifinal 15:50 lokal tid (23:50 svensk tid).
Imorgon ska jag ut och ha roligt på banan. Det är bara att njutao och försöka springa fort igen.

Det är trots allt inte varje dag jag springer VM-semifinal…

Jag går i väntans tider. Det är dagen före.
Dagen före min VM-start på 400m. Min debut vid ett stort utomhusmästerskap.

Alla förberedelser är gjorda. Det enda som återstår är att äta, dricka och sova rätt. Nästan elva månaders förberedelser som kulminerar i ett lopp under 46 sekunder och förhoppningvis fler. Imorgon gäller det. Stormens öga, som Sven Nylander kallar det. För mig är det krig - vinna eller försvinna, Djungels lag råder helt enkelt.

Det är något speciellt med dagen före. Så nära men ändå så långt borta. Magen slår bakut och i tankarna återkommer loppet hela tiden: “En bra, snabb öppning och jag är med. Tryck ur blocken och jobba första kurvan. Slappna av och låt kroppen göra jobbet.“.

Jag har höga förväntningar på mig själv. Det är min tur nu. Jag känner det på mig. Jag vill visa för mig själv att jag hade rätt. Det finns mycket outtaget i mig. Formen är på topp. Det enda jag behöver tänka på är att göra ett bra lopp. Jag har slagit sub-45-löpare i år. Jag vet att ingen går säker för mig. Inte ens de bästa. Får jag på det och de har en dålig dag, då är jag med.

De kan inte räkna bort mig för jag räknar med mig själv!