Jimisola.com - keepin’ on

Idag, traditionsenligt på annandagen, så kom Svenska Friidrottsförbundets (SFIF) 10-bästalista över årets främsta svenska friidrottare. Ifjol var jag för första gången med på listan då på som siste man dvs tia. I år klev jag upp tre placeringar till en sjunde plats. De fem första namnen ovanför - Kajsa, Stefan, Christian, Staffan och Robert - var väntade. Det var ranking av topp-trion som var oviss. Alla tre med VM-medaljer.

Det som intresserade mig själv var hur A Lennart Juhlin (för det är väl han som har sista ordet?) kom att ranka mig och Susanna Kallur. Sanna rankades bättre och det blev därför en sjätte plats för henne. Hela 10-bästalistan tillsammans med motiveringar/kommentarer finns här.

Nu är det så nära, så nära. På fredag beger jag mig äntligen till solen och värmen i Sydafrika. Det återstår två viktiga pass - ett sprintuthållighetspass och det klassiska 300m maxloppet på avresedagen. Förra året hade jag 32.9 - ska bli intressant att se vad klockan stannar på i år. Jag återkommer med rapporter från Sydafrika.

Gott Nytt År!

Jag brukar försöka hålla tyst om jag inte har något att säga och så är fallet nu. Det finns inget vidare roligt att berätta. Det är de klassiska “träningen rullar på bra” samt “x dagar kvar till Sydafrika”. Men träningen går verkligen bra. Det känns framförallt som kontinuiteten äntligen betalade av sig i förra veckan. Veckan innan kände jag mig riktigt sliten i HELA kroppen - baksidor, fötter benhinnor, patellasenan - you name it. Sex löppass i veckan varav minst två i kurva sliter på kroppen. Men jag börjar kunna min kropp vilket resulterade i höstens första inställda pass och vila. En tidigare sprinter har sagt: “Även ett inställt träningspass är ett träningspass”. Jag har ingen kommentar…

Hur som helst, för första gången under hösten så mådde jag riktigt bra (varken illamående eller rejäl syra). Detta trots att loppet gick klart snabbare än tidigare i höst. Och då har ändå loppen tidigare under hösten huvudsakligen gått snabbare än tidigare. Var det invecklat?
Summa summarum: träningen går nog bättre än någonsin.

Jag har lite svårt att erkänna det bara - kraven och förvändningarna är högre än någonsin. Med pers på flygande 30m, sänkning av snittet med mer än 0,3 sekunder på 3×120 P8′ osv så…

Vi har två stående träningspass - jag och Claes. Det första är en 300m max inomhus samma dag jag avreser till Sydafrika. Ifjol hade jag 32.9 om jag inte minns fel, vore kul att putsa det lite i år. Allt upp till 150m går fortare än tidigare, men jag har inte kört något 200m lopp max än. Men rimligen så borde det också gå undan nu när accelerationen verkar stämma. Det är chansbetonat inomhus - även på träning. Skillnaden på en bra och en dåligt genomförd kurva kan vara uppemot halvsekunden - kanske mer.

Det andra passet är 150m-150m-200m P5′-P1′ även kallad “Klassikern” och det inte för inte. Klassikern skrämmer även iväg den tuffaste. Jag brukar försöka att inte tänka utan bara springa - “Run Forrest, run!”. Faktum är att jag får aldrig tid att tänka under passet - allt går så fort.

Det är max från första loppet som gäller - allt eller inget. Första loppet är ok. De 5 minuterna till nästa räcker för att jag ska ha återhämtat mig hyfsat dvs ingen syra, men väl en rejäl tonus. Men efter andra 150m loppet då är det inte kul. Syran gör sig påmind, men med en minuts vila är jag dömd på förhand. Dönmd till syrans onda värld. På denna minuten gäller det att raskt direkt efter målgång sneda över gräsmattan (dvs fotbollsplanen) för att hinna över till 200m-starten. Sista loppet är REN VILA - ingenting annat. Jag längtar faktiskt till klassikern i Sydafrika. Hatkärlek är det rätta ordet. Det är ett grymt pass och jag mår pest efteråt. Men det tar, tro mig. Dessutom går passet snabbt och framförallt brukar det ge mig ett jäkla självförtroende.

Sydafrika ja, 11 dagar kvar…

Jag brukar inte göra reklam för andras hemsidor, men i det här fallet gör jag ett undantag.

För Er som intresserad så finns det en något avslöjande(?) intervju om mig på Martin Pålssons hemsida.