Jimisola.com - keepin’ on

Det var först nära att jag inte sprang 200m Danska mäserskapen i Malmö. Vid uppropet visade det sig att danskarna seedat A-finalen enligt följande banindelning: 2) Jimisola Laursen Malmö AI/SWE 3) Christian Birk, Sparta/DEN och 4) Johan Engberg IF Göta/SWE. Vilket enligt mig var helt fel. Jag hade andra bästa tiden (efter Engberg) i startfältet och banorna sidan vanligtvis i ordningen 3, 4, 2 och 1. Jag påpekade detta varpå jag fick till svar att Birk minsann skulle springa i A-finalen då han var dansk. Självfallet, det ponerade jag inte mot. Däremot ponerade jag mot att de inte utförde en, enligt mig (och regelboken tror jag), korrekt seedning. Christian skulle ha bana två, men då fanns givetvis risken att någon i t ex B-finalen på bana fyra skulle springa fortare. Mitt förslag var antingen en korrekt seedning av A-finalen eller ett separat svensk heat med enbart mig och Engberg tillsammans med ett danskt A-finalheat. Det blev alternativet med en korrekt seedning dvs från bana två oc hut: Birk, Engberg och Laursen.

Resultatet blev att Engberg vann även om jag var än närmare denna gången. Starten är aldrig till min fördel, men jag är framförallt missnöjd med slutet på bortre lång och andra kurvan. Jag var som sagt närmare honom i detta loppet, men det var efter jag sakteliga närmat mig hela upploppet.

Resultaten var inte att förakta med tanke på omständigheterna och då tänker jag inte på strulet med seedningen. Utan till historien att loppet var försenat ca 40 min efter problem med startpistolen/eltiden. Vi kom faktiskt iväg en gång och det hela 70-80m innan vi kallades tillbaka på bortre lång med ett par pistolskott! Detta pga att eltidtagning inte fungerade. Därefter fick vi vänta i uppemot en kvart innan loppet verkligen bar iväg. Så med det i bakhuvudet plus att motivationen inte var på topp efter en heldag av tentapluggande (loppet gick kl 20). Om jag tar tentan i immatierialrätt så är det min absolut sista! Wish me good luck för mina tankar är redan på IEM.

Enligt www.friidrott.se så blir det svenskt motstånd i form av Johan Engberg i Malmö på 20m vid Danska Mästerskapen ikväll.

Jag avstår Liévin och springer 200m på Danska mästerskapen istället. Detta var den ursprungliga tävlingsplaneringen, men efter att ha gjort de tre tidigare Energizer Euroseries anhalterna (Stockholm, Gent, Birmingham) så kände var jag sugen på att få till ett snabbt lopp innan IEM i Wien. Men med tanke på tävlingsintensiteten de senaste veckorna där kurvorna börjar göra sig tillkänna och att träningsupplägget i januari inte blev som tänkt så är det bättre att jag tar det “lugnt”. Jag behöver 200m-farten på IEM och Atleticum kommer ändå att vara upptagen i helgen, så att springa Danska Mästerskapen känns som ett klokt beslut. Jag vet att det måste till ett nästintill perfekt lopp för att bättra på mitt årsbästa på 21.16, men det är i alla fall helgens målsättning efter 21.3 på första varvet i Birmingham.

Innan jag berättar om loppet i Birmingham så vill jag bara att ni ska veta att jag skrev en mycket genomtänkt “inför-loppet”-text. Men pga att av britternas ovana att ha helt egna standarder (har vänstertrafik, andra eluttag osv) och så även telefonuttag så lyckades jag inte skicka iväg texten. Hotellet hade inga adapters kvar och inte heller hotellbutiken. Började nästa undra om de hade för avsikt att kränga telefonjacksadapers på sina gäster

Nåväl raskt över till säsongens andra lopp (tredje om jag räknar Gent..). Starkt fältet var tufft redan på pappret även om det blev något “snällare” efter att en av britterna (Du’ane Ladejo) strök sig strax före start. De det skulle kunna komma att stå mellan var därför - förutom mig själv: den ständigt återkommande britten och IVM-vinnaren Daniel Caines, som även vann GE Galan, samt Felix Sanchez. Felix, som för övrigt är rumskamrat i Los Angeles med min amerikanske vän Jerome Davis, vann 400m häck vid Edmonton-VM i fjol. Med andra ord bra startfält där Caines fick anses vara klar favorit.

Jag kom iväg bra även om jag efter ett par steg undrade om det var en tjuvstartssignal jag accelerade iväg på. I Birmingham har det nämligen inget riktigt pistolskott utan det är ett syntetiskt ljud. Jag hade hört det i uppvärmningshallen, men inte reflekterat över det.. Hur som helst, jag kom bra iväg men missade utgången till första kurvan något och var på bortrelång farligt nära linjen. Detta resulterade i en balansgång över ett antal steg och jag fick inte riktigt dra nytta av utgången ur kurvan. Något på efterkälken så jobbade jag genom andra kruvan och kom klart efter Caines (något jag hade haft för avsikt att förhindra). I detta läget dvs vid 150m och ingången till gemensam bana så såg jag i periferin hur Felix hoppade till - kramp eller bristning och han var väck.

Jag kände att första varvet hade gått undan och hamnade någon meter bakom Caines. Caines öppnade på 20.8(!) och jag på 21.3 mot 21.9 vid GE Galan. Mellan 200m och 300m segade jag mig kostsamt ikapp (passerade på 33.1 mot 33.9 i Sthlm) och inte förrän de allra sista stegen som det beryktade gummibandet drogs ut även om jag inte dog. inteCaines vann därmed på 46.06 och ja gvar tvåa på 46.52. Årsbästa med tre hundradelar, men fortfarende sex hundradelar från att slå det svenska rekordet. Detta svenska rekordet är å andra sidan mitt eget så det är inte hela världen även om det skulle vara roligt att förbättra det.

För att summera det hela, så har jag lärt mig ett par saker efter säsongens tre lopp (ja, jag är väl tvungen att räkna med Gent). Det ena är “undvik innerbanor till vilket pris som helst” dvs spring bra redan i försök och semifinal på IEM. Det andra är att jag klarar av snabba öppningsfarter utan att krokna fullständigt, men en optiml öppning för mig ligger nog i intervallet 21.7-21.9.

Jag står över Liévin till helgen och springer istället 200m vid Danska mästerskapen. Det blir bra fart träning och allt stämmer så kan jag nog få till ett nytt personbästa. Därefter är det IEM som är nästa anhalt.

Jag tog ett rejält kliv upp på IAAF:s ranking i den senaste uppdateringen. Upp sju placeringar från 34:e plats till 27:e. Å andra sidan har jag åkt ner två placeringen, från tvåa till fyra, på Europa-statistiken.

Europastatistiken per

46.21 David Canal ESP 1978-12-07 1r1 Sevilla 09 02 2002
46.35 Daniel Caines GBR 1979-05-15 1r1 Stockholm 06 02 2002
46.54 Marek Plawgo POL 1981-02-25 1r4 Spala 09 02 2002
46.55 Jimisola Laursen SWE 1977-07-13 2r1 Stockholm 06 02 2002

Jag fick ett litet omnämnade på IAAF:s sajt i artikeln Young Stars keep rising through IAAF World Rankings:

“Ahead of Diagana in second place was Jimisola Laursen of Sweden. His time of 46.55 moved the young athlete up seven places to 27th in the Event Ranking.”

Idag var det dags att försöka förbättra 46.55-loppet från GE Galan i onsdags.
Men den chansen spolierades redan innan i startögonblicket.

För att göra historien kort - starternas miss är utan tvekan den värsta jag varit med om. Det var ett himla liv i hallen och vi aktiva hade svårt att höra startkommandona. Efter att startern slutligen fått ner oss i blocken, så tar det en himla tid innan “färdiga”. Jag började få svårt att ligga kvar, undrade om pistolen klickat och ryckte nog också. Allt detta tillsammans gjorde att jag ville ha en omstart varpå jag reser högra handen och därefter reser mig upp. Då skjuter startern igång loppet! Det var så uppenbart att de skulle skjuta tillbaka - jag var helt säker. Men efteratt de andra löpt 30-40m insåg jag att så inte var fallet. Enligt de i publiken (Robert Kronberg, Patrik Lövgren, min manager Daniel Wessfeldt m fl) så signalerade starter nr två (dvs den som inte släpper iväg fältet) genom att vifta med armarna istället för att skjuta tillbaka fältet. Starter nr ett måste ha blundat då starten gick för jag stod verkligen upp då skottet gick. Om han nu inte såg starter nr två, så är det för mig omöjligt att förstå hur han kunde missa mig. Om inte annat så var det en solklart tjuvstart. Helt otroligt!

Jag trodde inte det var sant och insåg att jag därmed skulle spendera tre dagar i Belgien helt i onödan. Men så erbjöds jag ett bana i det andra heatet som gick precis efter. Bana och bana.. Det blev bana ett. Egentligen förstår jag inte varför jag sprang. Jag vet att löparen på bana ett är chanslös och dessutom sprang jag på den banan i IEM-semifinalen 2000. Jag är osäker på om jag lyckades ladda om, men jag gjorde ett tappert försök. Det var sånär att jag hann fram i spets från min första bana. Tyvärr, var Marc Foucan halvsteget före och bröt in. Jag trampade på honom fick ett felsteg och sedan slank britten D’uaine Ladejo också in framför mig. Det var bara att bita ihop. I mål var jag trea efter ännu ett starkt upplopp där jag närmare mig klart. Tiden var 48.09, bara att glömma, och totalt var jag 6:a. Jag är i slag att göra låga 46 i ett bra lopp. Loppet idag gjorde mig inte rättvis. Jag är trots allt nöjd med att jag var så starkt på upploppet trots den energikrävande bana ett. Hade jag bara nått fram så kanske… Mitt heats vanns av britten på 47,70 och den finalen jag egentligen skulle ha sprungit vanns av tysken Bastians Swillims på 46.94. Så med andra ord hade jag en klar vinstchans om jag hade kommit iväg som jag skulle från bana fyra. Men det är bara som sagt bara att ta lärdom och sedan glömma loppet. På söndag är det dags för ett grymt tufft lopp i Birmingham.

Efter GE Galans 46.55 i onsdags på 405 meter (andra varvet sprangs mer eller mindre på bana två) är det dags igen - nu är anhalten Gent. Jag har varit här vid två tidigare tillfällen, IEM och denna galan. Båda tillfällena var under inomhusäsongen 2000. Upprikigt sagt, så har jag aldrig riktigt fått till det här tidigare. I galans B-final så tjurrusade jag med en 200m-öppning på 21.36 vilket var klart snabbare än mitt dåvarande drygt en månad gamla pers på 21.64. Jag placerade mig som tvåa totalt och sluttiden blev till slut 47.15, bara åtta hundradelar från mitt veckogamla personbästa satt vid ISM i Bollnäs, efter ett tungt upplopp. Det andra tillfället här i Gent var som sagt IEM där jag pga ett feg lopp i försöken fick den “omöjliga” bana ett i semifinal där det sedermera tog slut.

Imorgon är det alltså tredje gången gillt. Jag sticker inte under stolen med att jag är ute efter att förbättra mitt svenska rekord på 46.47 från 2000. Efter loppet i onsdags är självförstroendet på topp. Ett klokare lopp där jag får löpa ostört och rekordet är självfallet hotat. Jag springer i A-finalen imorgon och frågan är om inte det passar mig bättre. Jag har ingenting emot att möta tufft motstånd - tvärtom! Men om det ska sättas pers så kan det var en fördel att få löpa ostört, förutsatt att personen i fråga klarar att springa solo. I mitt eget fall slipper jag förhoppningsvis knuff, bök och framförallt bana två…

Men först ska loppet springas och en sak har jag lärt mig: jag ska inte koncentrera mig på tider utan på att göra bra lopp - tiderna får jag på köpet.

Då var säsongsdebuten avklarad. Det var fruktansvärt att få ett lopp i kroppen. Tiden 46.55, bara 8 hundradelar från mitt svenska rekord. Loppet kändes bra - avslappnat och starkt hela upploppet. Nu sprang jag inte världens klokaste lopp.

Så här i efterhand när jag kan vara efterklok så inser jag att jag borde stressat Daniel Caines (som vann på nytt världsårsbästa 46.35) vid ingången till gemensam bana och eventuellt sprungit förbi honom också. Nu tvingades jag istället slå av på farten och hamnade nästa på bana två.
Ett onödigt jobbigt lopp med andra ord och med det i åtanke så tycker jag nog att detta bådar riktigt gott.

Nästa i lopp i Gent, Belgien på söndag. Då ska jag vara betydligt tuffare OCH klokare.

Då är det dags för säsongsdebuten på 400m. Det ska bli intressant att se vad det nysatta personbästat på 200m resulterar i på 400m. Jag älskar GE Galan. Det är redan slutsålt. Lägg till det en bra publik. Ja, som ni förstår kommer det att bli rena grytan. Svensk friidrott kokar formligen!

Nu är det, min vana trogen, ännu en säsongsdebut som kommer att göras i Globen. Jag förstår inte varför jag alltid utsätter mig för att debutera vid GE Globen. Det hade varit skönt att ha ett lopp i kroppen innan. Men i år var det aldrig aktuellt då galan går en-två veckor tidigare än normalt pga av vinter-OS.

Det är något speciellt med tävlingar som GE Galan och DN Galan . Det är trots allt den största friidrottstävlingen inomhus respektive utomhus i Sverige. Sveriges roligaste arenor att tävla på, helt klart. Det enda jag skulle önska mig, om möjligt, är bättre rundbanor i Globen. Sprinters är vanligtvis inte vidare förtjusta i dem, men jag satte faktiskt mitt svenska inomhusrekord på 400m här för två år sedan med 46,47!

Då tog jag rygg bakom mexikanaren Alejandro Cardenas som gick under 46 sekunder. I år tampas jag främst mot fjolårets IVM-segrare britten Daniel Caines och jamaicanen Davian Clarke. Jag vet inte heatindelningen än, men fjärde gubben kan säkerligen också ge sig in i striden.
Inomhus kan allt hända med gemensam bana och vad det innebär i form av ihopspringningar, armbågar etc.

En sak är i alla fall säker - jag vill verkligen vinna GE Galan och gärna i år!