Jimisola.com - keepin’ on

Jag har tilldelats Malmö Stads Idrottspris för sina insatser på 400 m under 2001. Priset delas egentligen ut vid Malmö Kommuns idrottsgala (en gala för kommunens alla svenska mästare) men då avslutade jag inomhussäsongen med en landskamp i Glasgow där vi för övrigt satte nytt svenskt rekord på 4×400m). Istället mottog jag priset vid MIF Redhawks hemmamatch mot HV71 tisdagen den 12 mars.

Det är en stor ära för mig som stolt Malmöbo och idrottsman att få motta priset som jag känner är det finaste en idrottsman i Malmö kan få. Det är faktiskt så att alla de tidigare pristagarna har sitt namn inpräntade i en tavla som hänger vid ingången till Malmö Stadion. Jag har hoppats att jag också skulle få det en dag och nu är alltså så fallet.

Juryns motivering löd: “2001 blev Jimisola Laursen 1:a i Finnkampen, 1:a i SM och nådde hedrande till semifinal i VM, med ett svenskt rekord på 400 meter. Därutöver 1:a i inne-SM med ett personligt rekord på 200 meter. Utöver dessa idrottsliga prestationer har även Jimisola visat ett engagemang för kommande idrottsgenerationer i anslutning till sin träning i MAI:s regi.”

Det har skrivits en hel del om mig de senaste veckorna. Inte undra på jag har nog gjort en intervju om dagen i snitt.

En person som inte intervjuat mig är Linna Johansson. Men det behövdes upenbarligen inte för jag kan inte annat än instämma i hennes ledare/debattartikel “Det vackraste som finns”. Den kommer jag att läsa mina dåliga dagar. Lita på det.

En annan person som heller aldrig intervjuat mig; tror faktiskt aldrig vi har haft ett riktigt samtal, är Sydsvenskans sportchef Åke Stolt. Han har för visso lovordat min VM-prestation vid tillfällen som i samband av Skånebragden men uttalandet i hans krönika (som placerade sig på Floskeltoppen hos Anrell)
“Jimisola Laursen vet att han aldrig når en final, men han har så fort han visat sig fått höra att det 20 år gamla 400-metersrekordet (Eric Josjö 45.63) är mossigt nog.”. Ingen kommentar, mina result och prestationer på idrottsbanan är bättre än tusen ord.

Sedan har det som sagt förekommit en hel del annat, bl a:

• ”Jag springer för min vän” (Aftonbladet)
• “Lyckan att silver” (Expressen)
• “Det var den bästa helgen i hela mitt liv” (Aftonbladet)
• “EM-silver till Jimisola Laursen” (Aftonbladet)
• Hos www.friidrott.se finns en del läsvärt här

Ja, jag tror inte att det har undgått någon av er som hittat hit: EM-silver, 45.59NR, 5:a inomhus i Europa genom tiderna och 14:e man på IAAF:s världsranking.

Det var ett nästintill perfekt mästerskap för mig. Ett perfekt mästerskap hade givetvis avslutats med en guldmedalj. Men jag är inte missnöjd, inte alls. Tvärtom, jag är otroligt stolt. Jag tog en silvermedalj. Jag har ingen internationell mästerskapsmedalj sedan tidigare, inte ens från ett juniormästerskap. Så för mig att detta oerhört stort. En lättnad. Ett bevis. På att jag räcker till.

Jag har alltid trott att jag skulle kunna ta en medalj vid ett stort mästerskap. Men att sedan göra det i praktiken och om jag får säga det själv göra det på det sättet jag gjorde det. Som min manager, Daniel Wessfeldt sa “Du överträffade dig själv.”. Kanske är det så? Jag visste att jag hade medaljchans och mitt mål var att ta en medalj. Jag visste vad som krävdes - tre bra lopp. Tre bra lopp blev det - troligtvis mitt livs tre lopp. Efter mina tidigare inomhusmästerskap så tycker jag själv att loppen var nästan oförskämt välregisserade. Jag tror aldrig att jag rörde vid en annan löpare och det till skillnad från tidigare mästerskap då jag haft sönderrivet linné, fått armbågar i sidan osv. Man lär så länge man lever - erfarenhet, rutin…

Nu visste jag hur jag skulle genomförda mästerskapet och då inte bara hur loppen skulle springas utan även det runt om kring. Det viktigaste för mig var att koncentrera mig på ett lopp i taget och inte gå händelserna i förväg genom att börja fundera på finalen. Finalen fick jag börja tänka på direkt efter semifinalen inte tidigare. Mitt upplägg höll. Det var inte mycket att göra åt polacken. Han var helt enkelt bättre.

Jag klagar inte, men det blev nästan lite väl mycket med silvret OCH tiden. Så här i efterhand så förstår jag hur bra tiden verkligen är. Femte bästa tiden inomhus i Europa genom tiderna. Det är alltså bara fyra personer som sprungit fortare i Europa - någonsin! Som om inte detta var nog tog jag ett raskt kliv upp på IAAF:s världsranking till 14:e plats - min främst ranking hittills i karriären.

Det har varit minst sagt hysteriskt, framförallt massmedialt, efter Inomhus-EM. I stort sett någonting varje dag. Jag har knappt hunnit titta på medaljen och fattat det själv. Men det är sant och det är nu det roliga börjar. Jag känner att jag är med på allvar och jag ser verkligen fram emot att hävda mig under utomhussäsongen. Jag har haft en otrolig inomhussäsong, på såväl 400m som 200m. Mitt livs säsong utan tvekan. Det är min önskan att utomhussäsongen fortsätter lika bra.

Detta året på banan tillägnar jag min barndomsvän Benjamin Dexback. Saknar dig.

Jimisola

Putsning av mitt svenska rekord till 46.00, men framförallt avancemang till min första stora mästerskapsfinal!

Nu gäller det att ta två djupa andetag inför morgondagen och ladda om batterierna. I en dryg vecka har jag tvingat mig själv att inte tänka på medaljchansen utan att tänka på att ta ett lopp i taget. Men nu är det slut med det - imorgon springer jag för medalj!

Det kommer att bli tufft, otroligt tufft. Jag vann mitt heat och det var världsårsbästa tills det att nästa semifinalheat var avverkat. För då glömde polacken Plawgo till med 45.49 och rumänen Vieru (som var två bakom mig i försöksloppet) gled även han under 46 med 45.94. Så imorgon gäller det att ta fram hela arsenalen. Jag har bana sex igen och polacken har banan innanför mig dvs bana fem. Det kommer att bli en grym final, tro mig!

Svenskt rekord 46.18 och en rejäl förbättring av mitt tidigare svenska rekord på 46.47 (satt vid Globen Galan 17 feb 2000).

Det var lite nervöst i callroom innan loppet - efter denna försäsongen så har jag en hög målsättning. Min målsättning är givetvis att ta medalj, men jag vet också att det är en lång väg att vandra (eller springa). Mycket kan hända inomhus. Jag tar ett lopp i taget med “ordspråket”: Indoors is all about lanes. Så sant. Det gäller att ha en ytterbana i finalen om jag ska vara med i resonemanget där. Men för att ta mig dit krävs det en bra bana i semifinalen osv. Det är med andra ord a och o att jag förvaltar min ytterbana i de olika omgångarna. So far, so good…

Loppet då? Jo, det kändes bra och kontrollerat ända tills romänen dök upp på insidan. Jag varken såg eller “kände” honom komma, men efter målgången kändes det än dock som om jag var först. Disponering av loppet var ypperligt. Snabb öppning på 21.42 (vilket jag faktiskt såg vid passeringen) för att få springa ostört i täten och därefter ett andra varv där jag höll ändå in i mål.

Det ska bli intressant att se hur loppet utvecklar sig imorgon, men det gäller för mig att springa för täten igen. Imorgon lär det bli betydligt tuffare med fem löpare inkl mig som har ett personbästa under 47 sekunder. Det kommer troligtvis att vara ett gäng löpare som försöker ta täten. Gäller att fokusera och vara bestämd.