Jimisola.com - keepin’ on

Då är det alltså dags för “utomhussäsongsdebuten” på Martinique. Personligen tycker jag att det är lite väl tidigt. Framför allt efter infektion i foten som ni kanske läst om här tidigare, men i ärlighetens namn så vad gör man inte för lite sol, värme och ytterligare två platser att lägga till listan.

Det är verkligen “The Caribbean Style” som gäller i Västindien. Organisation är med andra ord inte den bästa. Att jag sedan är på Martinique som är fransk gör inte saken bättre - mina tidigare erfarenheter av fransmän är att de är allt annat än bra på att organisera.

Resan hit igår från Los Angeles där jag tillbringade drygt tre veckor var allt annat än smidig. Min 24 timmars-resa till JVM i Sydney 2000 var betydligt smidigare. För att göra historien om resan LA-Martinique kort så: 17 timmars resande varav 7 timmar väntan på flygplatsen i San Juan (Puerto Rico), 3 flighter, 5 timmars tidsskillnad och knappt 3 timmars sömn. Sliten igår? Svar: JA.

Sov gott gjorde jag det är en sak som är säker. Innan eftermiddagens sista pass inför morgondagens tävling så passade jag på att njuta av utsikten över havet/stranden nedanför hotellet. Jag vågade mig inte på att bada efter vad som hände senast på Hawaii (sparar det till S:t Maartin dit jag flyger på söndag) men kände på vattnet och det var knappt så att det svalka. Det har nog varit uppemot trettio grader här idag och med den höga luftfuktigheten här är så har jag räckat till att jag fått i mig nästan sex liter rent vatten plus all frukt (ananas, melon osv).

Det gäller att få i sig mycket vätska särskilt då jag springer säsongens första 400m utomhus imorgon. Tyvärr vet jag inte så mycket om loppet då jag inte själv fått se någon startlista än. “Why rush”? Gäller att anpassa sig till The Caribbean Style som sagt annars lär jag inte klara många dagar här… Två saker vet jag dock om loppet - vilken bana och vem jag har utanför mig. Vem? Ja, jag har alltså bana sju med norrmannen Quincy Douglas (se Jimisola vs Quincy). Det är inte klokt att vi reser runt “halva jordklotet” för att ännu en gång mötas. De senaste loppen har jag dessutom haft en tendens att honom banan utanför mig.

Loppet då? Jag har faktiskt inga direkta förväntningar på loppet imorgon. Det har varit lite tungt att komma igång med träningen rent mentalt efter inomhussäsongen och sedan gjorde infektionen i foten inte det hela lättare. Det sista veckorna i Los Angeles började jag hitta flytet igen även om tiderna på träningen gav mer att önska. Men det är nog bara att inse - vare sig jag vill eller ej - att jag inte kan persa på varje läger. I år var vädret och förhållandena långt ifrån vad de brukar i LA då det var klart under 20 grader med undantag av ett par dagar, relativt blåsig och t o m ösregnade någon dag. Loppet imorgon är hur som helst snarare att betrakta som ett träningslopp än ett tävlingslopp. Jag är mentalt inställd på den europeiska säsongen med EM i München som säsongens höjdpunkt. Men visst vore det känt att känna att jag inte är helt under isen under denna tunga träningsperioden.

Det återstår att se. Imorgon har jag svaret. Tills nästa gång…

Från ett varmt och soligt Martinique,
Jimisola

Vanligtvis brukar jag skriva om friidrott. Men idag den 18 april 2002, en dag jag kommer att minnas, gjorde mitt livs första yogapass på Maha Yoga i Brentwood.

Jag är alltid försiktigt med att “prova på någonting nytt”. Även om jag tränar nästintill dagligen så är träningen relativt monoton varför allt ovant oftast resulterar i rejält träningsverk.

Tro nu inte att jag själv, helt plötsligt, bestämde mig för att gå på yoga. Men tanke på mina tidigare erfarenheter av att prova på nytt (läs: spinning) då jag blev sjuk dagen efter och sedan var dålig i en vecka så är jag som sagt försiktig. Därför får jag dra bakgrunden till hur jag, lyckligt ovetande, kunde gå på en yogaklass.

Två vänner - Samer och Mimmi - till mig från Malmö, som jag känt sedan länge, gifte sig och bor numera i Los Angeles. Han arbetar extra på ett yogacenter och vi kom att diskutera det. Jag har alltid trott att yoga var meditation, men det finns tydligen lite olika varianter som med allting annat. Eftersom jag aldrig provat på det tyckte Mimmi därför att jag skulle hänga med henne på ett fräckt pass där “instruktören” spelade hiphop och r&b. Lätt fräckt!

Sagt och gjort, vi hittade en lämplig dag dvs där jag hade vila dagen efter. Som tidigare nämnt, lyckligt ovetande, om vad som komma skulle genomförde jag mitt livs första yogapass. Till saken hör att jag är fruktansvärt stel i min natur och hade dumt nog kört ett tungt maxstyrkepass två timmar innan. Varenda massör, kiropraktor, naprapat och sjukgymnast som har kommit i kontakt med mig tror inte att det är sant. Men så är det i alla fall. Jag är nog, tyvärr, en av världens stelaste friidrottare…

Yogapasset som jag tvingades uthärda i 1½ timme var alltså ingen klassiskt yoga. Utan snarare vad man lite hippt skulle kunna kalla power-yoga. Efter fem minuter började svetten komma och en stund senare (tio minuter för att vara exakt då jag skymtade tiden på klockan hos kvinnan nästintill) så formligen rann svetten av mig så och jag undrade uppriktigt sagt vad i h-lsike jag gett mig in på. Det är passet som var mer lite fräckare och med skön musik var givetvis inget nybörjarpass utan på medel-svår nivån. Så ni kan ju själv gissa hur jag klarade mig… Jag försökte så gott jag kunde, men visa ställlningar var stört omöjliga pga att jag inte ens kunde anta ställningen och andra därför att jag skakade som en asplöv, nästintill krampade och mest oroade mig för att jag skulle få en bristning. Ja, du milde. Det var en upplevelse.

Efter en timme kom så äntligen befrielsen: från stående till liggande. Då började jag se mållinjen och jag tog mig så småningom i mål. Jag måste ha roat hela sällskap fick ett par upplyftande kommentar av ett par andra. Själv hade jag inte möjlighet att kolla in de andra då jag hade full sjå med att inta diverse (omöjliga) ställningar.

Jag har ingen uppfattning om hur lång tid det tar att lära sig rörelserna och klara av dem. Ska inte sätta betyg på mig själv men viljan fanns där även om det inte alltid såg så graciöst ut…

Mimmi och instruktören tyckte i alla fall att jag gjorde bra ifrån mig, framförallt eftersom det inte var en nybörjarklass, om det nu var för att vara snäll det låter jag vara osagt. Men själv tyckte jag att jag var värd ett diplom, men instruktören skrattade och sa att några sådana finns inte. Kanske vore på tiden för det är något av det jobbiga jag gjort i hela mitt liv. Jag blev tom nervös när jag gick in i salen.

Inget ont om yoga dock. Det var en himla skön känsla - i synnerhet efteråt. Skämt å sido, det var en härligt att bara svettas ut allt vilket jag personligen tror är kanonbra. Nu är tyvärr yoga (utdragna och långa rörelser) och friidrott (snabba och inte fullt lika utdragna rörelser) lite av varandras motpoler, så det är nog ingenting jag skulle göra varje dag. Men hade det funnits någonting liknande hemma i Malmö hade jag defintivt kunnat tänka mig att gå ett par gånger i månaden utan den tunga höstträningen för då kommer den säkert till sin fulla rätt. Om inte så kan jag tänka mig att man sover gott för nu börjar John Blund göra sig påmind…

Efter mycket om och men så är jag igång med träningen här i Los Angeles. Det har varit ett par händelserika veckor sedan min avresa från Malmö i slutet av mars.Vårlägret fick inte riktigt den start som jag hade hoppats på. Tanken var att bli av med jetlagen på Hawaii och samtidigt trappa upp träningen inför Los Angeles. Tyvärr, blev det inte så då jag första dagen på Oahu lyckades trampa på en korall på Waikiki Beach. Jag tvättade de tre små såren med antiseptiskt, men efter fem dagar (då på Maui) så gav sig en infektion tillkänna i ett av såren då det svullnade och blev missfärgat. Detta resulterade givetvis i en klassisk penicillinkur och utebliven träning. Eftersom jag ironiskt nog skulle undvika sol så lämnade jag Hawaii och åkte tidigare till Los Angeles där jag alltså befinner mig nu.

Fötterna är ok - infektionen borta och såren läkta. Jag har kommit igång med träningen igen. Första veckan här var riktigt jobbig. Vilket inte var direkt oväntat efter de smått konstiga veckor efter inomhus-EM. Jag glömmer lätt bort under tävlingssäsongen hur jobbig träningen är, men det ska till. Träningen här går bra dock. Jag har hittat rytmen igen och nu gäller det bara att mala på. I år håller jag inte till nere i Irvine (söder om LA alltså) som tidigare år eftersom varken norrmännen eller britterna som jag brukar träna med är där i år. Istället bor jag hos den amerikanske 400m-löparen Jerome Davis uppe i Los Angeles utanför University of Southern California (USC). Jerome och jag har samma manager (Daniel Wessfeldt). Ifjol var Jerome Davis t ex med i Sydafrika i januari. Träningen bedriver jag främst på USC där jag har fått fritt tillträdde till banor och styrketräning, men även UCLA:s banor får ge sig tillkänna lite då och då.

Vädret då? Det har tyvärr inte varit så bra som det brukar. Tydligen hade de en värmebölja här i februari, men nu är vädret klart under medeltemperaturen. Det har uppriktigt sagt varit ganska rått här med undantag av ett par dagar. Förhoppningvis ger det med sig under de drygt två sista veckorna här. Den 27 april tävlar jag nämligen på Martinique och den 4 maj på S:t Martin! En tidig utomhusdebut i år med andra ord. Ingenting jag kommer att lägga alltför stor vikt vid utan det blir ett skönt avbräck i träningen med lite sol och värme. Jag kommer att vara tungt tränad vid perioden för tävlingstillfällena. Det är trots allt den 6-11 augusti och EM i München som gäller.

Den tiden som blir över vid sidan om träningen träningen här tillbringar jag med Jerome och vänner från hemma som bor i LA. Bl a så har jag varit och sett ex-MIF:aren Andreas Liljas Los Angeles Kings spela ett par matcher i Staples Center. Verkligen en upplevelse!

I helgen är det dessutom dags för klassiska Mt SAC Relays som är en av de största (om inte den största) universitetstävlingar i friidrott. Här brukar jag ofta träffa många av de svenskar som är över och läser vid / tävlar för ett amerikanskt universitet. Tävlingen har alltid “professionella” startfält också. Tävlingen hade förr startande såsom Carl Lewis. De senare åren har bl a Marion Jones, Maurice Green m fl gjort sin utomhussäsongsdebut här. I år vet jag att Marion gör sin nu i helgen då jag henne tränade på USC i veckan.

Apropå träning, så är det dags för mig att sätta punkt här och förbereda mig för eftermiddagspasset.

Snabba MAI-hälsningar,
Jimisola

Skånes Idrottsförbund har en sektion där de porträtterat idrottare. Nu finns även jag med där.

Det blir en snabb uppdatering av läget då jag inte uppdaterar sidan från någon av mina egna datorer utan sitter på ett Internet-café där det inte går att få svenska tecken.

Hur som helst, efter fyra dagar vid Waikiki Beach pa Oahu, så befinner jag mig nu på Maui i fyra dagar innan jag flyger tillbaka till Los Angeles och lägret drar igång på allvar.

Jag lovar att hålla sidan bättre uppdaterad så snart jag är tillbaka på fastlandet.

Jimisola