Jimisola.com - keepin’ on

Mina fyra första tävlingsplatser i år blir Vellinge (Global Games), Sevilla (IAAF GPII), Vellinge (Stafett-SM) och Sevilla igen (Europacupen). Jag tror att jag är rätt ensam om det.

Men nu är det alltså Europacupen som gäller. Det manliga laget har för avsikt att ta sig upp i Superleague igen, men det lär bli svårt. Spanien är storfavoriter och har dessutom hemmaplan. Vi behöver lite av “Miraklet i Lahti” för att ta oss upp. Alla placeringar är lika viktiga dvs en sjunde plats istället för en åttonde kan fälla avgörandet vid sluträkningen. Sedan gäller det att ha lite tur också dvs att vi har så många andra nationer mellan oss och Spanien då vi har en bättre placering än den och, vice versa, så få (helst inga) nationer mellan oss och dem då de är bättre placerade.

Jag kommer att få det riktigt tufft i mitt 400m lopp. David Canal är en mycket bra, och framförallt jämn, 400m löpare. Jag tror han har fem raka Europacup-vinster. Men jag är revanschsugen från mötet här den 8 juni och sanningen är den att jag faktiskt aldrig har slagit honom i de få mötena vi haft. Så för min del gäller det att kapa rejält på årsbästat.

Vi får se hur det går, men nu börjar tävlingsnerverna infinna sig igen..

Mitt deltagande vid Stafett-SM i Vellinge gav fullutdelning. Vilket jag hade hoppats på om jag ska vara ärlig. Vår ibland något kontroversiella klubbdirektör Lasse Johnson säger: -Guld vinner man, silver och brons får man.

Båda segrarna visade sig vara säkra. Det var min andra 4×100m-medalj, ja andra guld faktiskt. 4×400m har jag varit med och vunnit sedan 1996 dvs sju raka guld! 2008 fyller klubben 100 år. Lasse Johnson påpekade att om män seniorer vinner alla Stafett-SM på 4×100m fram tills dess så har klubben då vunnit 50 gånger!

Vi - jag, Philip Nossmy, Patrik Lövgren och Daniel Persson - vann 4×100m. I ödmjukhetens namn så var det förvisso relativt väntat och inte bara av oss själva. Mindre väntat var det däremot att vi skulle springa på en sub-40 tid, närmare bestämt 39.97. Det var trots allt 5-6 år sedan klubben senast gjorde det.

Dessutom bör dett tilläggas att vi utnyttjade nog inte laget maximalt då vi tvingades ha såväl Daniel som Philip på raksträckorna pga deras problem med kurvlöpning (båda har dragits med skadeproblem efter det tidigare). Min optimala laguppställning hade varit: Daniel, Philip, Patrik och sist jag själv. Eventuellt hade Philip och Patrik kunnat byta ordning på andra och tredje sträckan.

Det om det. 4×400m försöken drar igång om ca 2 timmar…

Som sagt säsongsdebuten i Sevilla var varken bu eller bä. Tiden 46.42 var i och för sig ett par tiondelar snabbare än fjolårets säsongdebut. Det tillsammans med faktorn att jag fortfarende tränar på hårt efter vårens strul, med koraller och sjukdom, gör att jag känner mig klart positiv inför det resterande av säsongen.

Loppet i Sevilla var ett riktigt bra fält. Gregory Haughton är en klass bättre än oss andra i alla fall för tillfället, men i övrigt tycker jag att jag ska kunna slå de andra i fältet. Nu vet jag att jag är en “slow-starter” (och det än mer i år eftersom jag fortfarende är i en hårdträningsperiod) så det oroar mig inte att jag hade de andra européer före mig. Visst, hade jag fått välja så passerar jag självfallet mållinjen först, men första loppet är lite speciellt. Framförallt är jag lite nervös, inte för att bli trött - det var länge sedan - utan för att jag saknar fartkänslan som kommer med ett par lopp. Dessutom är det en sak att göra tider på träning och en helt annat att få det på pränst i form av en tävling.

De första 200m kändes riktigt bra faktiskt. Kom iväg ok tyckte jag - kände att jag var med. På borde lång kändes löpning avslappnad samtidigt som jag släppte ut på steget. Tvekade nog något in i kurvan men var hyfsat med ut på upploppet - Haughton och Caines hade lite tillgodo. Det som grämde mig var att jag inte spände bort mig de sista 30-40m. Från att ha legat sida vid sida med nigerianen och fransmannen på banorna intill, så tappade jag en halvsekund på dem från ca 40m och in. Nu är fransmannen känd för sin avslutning, men ändå… Nej, ett par lopp till och jag får kläm på avvägningen mellan att slappna av och vara aktiv då syran sätter till.

I helgen stundar Stafett-SM i Velline utanför Malmö. Om inget oförutsett händer så springer jag 4×100m och 4×400m.

Tills dess…

Tävlingsnerverna börjar infinna sig med all rätt. Det är dags för den riktiga säsongsdebuten - den över 400m på den europeiska tävlingscirkusen. Sevilla bjuder på ett riktigt bra lopp på en bra arena (VM hölls där 1999).

Jag har inte funderat i banor kring någon särskild tid utan vill framförallt göra ett bra lopp dvs springa ett väl disponerad tekniskt bra (läs: avslappnat) lopp. Sedan får tiden givetvis inte rinna iväg, men än viktigare är det att ha de andra europeiska löparna - engelskmannen Daniel Caines, spanjoren David Canal och fransmannen Marc Raquil - efter mig. De har alla bättre utomhuspersonbästa än mig och är klara medaljkandidater i EM. Vore skönt att få ett övertag på dem redan nu även om jag vet att jag fortfarende är tungt tränad. Det återstår en veckas hård träning innan vi början fila på formtoppningen till EM i München den 6-11 augusti.

Det blir alltså en snäll utomhusdebut på hemmaplan i år med 100m och 200m i Vellinge, precis som ifjol (10.73p/+0.4 och 21.39/+2.0). Den riktiga säsongsdebuten dvs 400m och i Europa (jag räknar inte riktigt 47-loppen i Västindien) är inte förrän nästa helg i Sevilla.

Vad det gäller tävlingarna i Malmö så är det nog knapert med motstånd. Jag har inte koll på vilka som springer. Jag behöver få in tävlingsrutinen inför nästa helg samtidigt som det är bra med lite fart. Det ligger helt rätt i träningsfasen just nu. Är det ösregn, kallt och blåsigt imorgon så står jag över Velline och tränar på söndag istället. Personligen vill jag springa - det vore skönt att få ett besked på hur jag ligger till.