Jimisola.com - keepin’ on

Jag har inte orkat kommenterat det tidigare utan det var bara att ställa in sig på att det var det som gällde och träna hårt. Vad?

Den enligt mig omotiverade sänkningen av kvalgränserna till nästa års VM i Saint-Denis, Frankrike. Dessa stämde inte överens med verkligheten - 45.43(A)/45.74(B). Utvecklingen de senaste åren har inte gått framåt. Tvärtom om! 400m är en av de grenar som stagnerat, ja, och tom gått tillbaka. Vad det beror kan man fråga sig, men så är det i alla fall och Michael Johnson gör inte en hel gren…

Vid Edmonton-VM 2001 var A-gränsen 45.72. Att därför sänka denna med 29 hundradelar till nästkommande års VM är nästintill absurt när standarden, som sagt, gått åt andra hållet. Risken är att IAAF tar död på sin egen idrott. Det är nästan så att man undrar om de vill minimera startfälten till en nu så vardaglig gala. Mästerskap är mästerskap. Det är stor skillnad på en gala och mästerskap. Det är inte final direkt och bara ett lopp som gäller utan nu värdesätts fler kvalitéer. Jag anser mig vara en mästerskapslöpare - bäst när det gäller och klarar av flera lopp med kort mellanrum. Mästerskap är “All about the rounds”. Så sant.

Så åter till sak, IAAF tog sitt förnuft tillfånga då kvalgränserna, efter lite eftertanke, nu har höjts till 45.55(A)/45.95(B). Skönt att se att en organisation av IAAFs storlek kan inse sina misstag och rätta till dem.

Det finns inget mycket att säga om veckorna fram till Sydafrikalägret. Det handlar om att flytet. Flytet mellan träning och den resterande vardagen. Och se till att man håller det. Jag brukar kalla den robotperioden för den ska bara göras och enklast går de mörka och kalla höstveckorna om jag glömmer bort “tiden”.

Det är lite av en hatkärlek. Det är tunga veckorna. Jag är trött, tiden räcker inte till mycket mer än träning och det allra nödvändigaste. Jag känner rätt asocial om sanningen ska fram. Men samtidigt är det en rolig period. Jag känner att träningen verkligen tar - det händer saker med kroppen. Det är (när allt fungerar) - en himla kick att se/känna de successiva framstegen under vintermånaderna.

Nu väntar ytterligare en träningsvecka och de ska bli intressant att se hur jag svarar på träningen i den andra fyraveckorperioden (är inte på vecka två i denna).

Ja, det var den viloveckan. Vila är A och O - det vet jag. Men ibland undrar jag om inte det hade varit bättre utan den där viloveckan. För jag känner mig inte så mycket mindre sliten nu. Ibland får viloveckan kroppen att “vakna till och då börjar den gnälla”. Nej, jämna plågor verkar vara det bästa för att få tyst på den…

Hur som helst, dags för hösten/vinterns andra fyraveckorsperiod. Nu blir styrkan inte fullt lika tung, få maxstyrke övningar och mer snabbstyrka. Vilket förhoppningsvis reslterar i att sprinten får sig et lyft när jag inte är stel och trött i benen efter tunga styrkepass. Samtidigt ökar intensiteten i den längre löpningen med kortare mjölksyrelopp dvs 200-300m istället för de långa 550m-loppen. Men det är inte förran nästa period som löpningen blir riktigt högkvalitativ.