Jimisola.com - keepin’ on

Denna veckan har det blivit två tuffa löppass på Malmö Stadion på två underbara vårdagar!
För visst är det våren som är här? De senaste åren har jag missat när knopparna slår ut, men i år jag har beslutat mig för att inte åka till Irvine som är ett av mina två favoritträningsställen. Irvine ligger strax söder om Los Angeles och för er som undrar så är mitt andra favoritställe Stellenbosch/Kapstaden i Sydafrika. Istället blir det två veckorsträningsläger på Cypern med avresa i slutet av april. Resan är i förbundets och SOK:s regi och förutom en rejäl drös med friidrottare så ska även simmarna med.

Anledningen till att jag inte gör en “favorit i repris” beror inte på kriget utan det fanns helt enkelt ett par andra anledningar. Dels har jag precis börjat jobba halvtid på Stickybit (ett konsult- och mjukvaruföretag), men framförallt så kände jag att det var lite ovisst gällande läkningen av bristningen och så kunde inte min tränare Claes Örberg följa med heller. Bristningen tog längre tid än vad det var tänkt. Så är det i och för sig ofta - är en obotlig optimist när det gäller min kropps läkningskapacitet. Magnetröntgen gav ju ett “positivt” besked och jag räknade med två-tre veckor. Ett tag trodde jag ju t o m att IVM fanns inom räckhåll. Men så var alltså inte fallet. Först förra veckan började jag röra mig snabbare än joggfart och i söndags så var det första gången jag var uppe och snuddade vid max. För visso i joggingskor och inte spikskor, men ändå. Denna veckan har jag som sagt kört två tuffa intervall på Malmö Stadion och det har känts bra. Det spökar alltid lite efter att man skadat sig: Om det enbart är i knoppen låter jag vara osagt men man känner ju förståeligt efter mer. Med lite tur kan jag springa max i skor till helgen. Sedan väntar det minst två månaders hård och bra träning inför VM i Paris i augusti.

Gästar idag SVT:s söndagssportprogram “Sportsverige”. Idag är det givetvis fokus på finalpasset vid Inomhus-VM i Birmingham. SVT1 kl 16-17 och därefter SVT2 kl 17-18.

På grund av skadan jag ådrog mig vid Inomhus-SM så har jag beslutat mig för
att avstå Inomhus-VM i Birmingham 14-16 mars till förmån för
utomhussäsongen. Skadan var förhållandevis lindrig och vardagligt så känner
jag ingenting längre. Därifrån till att springa max är det trots allt ett
rejält steg. Det i synnerhet inomhus med gemensamma banor och allt vad det
innebär. Med en mindre lyckad utomhussäsong från fjolåret i bagaget känns
det därför naturligt att inte vilja riskera någonting och jag väljer därför
det säkra före det osäkra.

Snabba MAI-hälsningar,
Jimisola Laursen

Man kan fråga sig om jag inte har varit det en längre tid. Det tycker i alla fall jag själv. Men idag trillade hur som helst IAAF:s “Athletes’ Handbook” ner i min brevlåda för första gången

Raskt över till de viktigare saker. Som om inte skadan i söndags var nog så började dagen med en rejäl nackspärr (satt en del nere i ländryggen också). Sjävl undrar jag om det kan ha varit en bidragande orsak till att jag inte klarade av luftsteget och skadade mig. Det lär jag aldrig få reda på. Vad jag vet dock är att jag äntligen (efter fyra dagar!) kan har nästintill full rörlighet i nacken igen - Ann på Naprapaterna i Malmö är en ängel!

Så nu ska jag ner och känna var jag ligger - gå och cykla fungerar utan problem. Men det är en himla skillnad mot att springa max. Det brukar dessutom gå relativt snabbt med de första 95 procenten av läkningen - det är de fem procenten som tar tid.

Det har varit en hektiskt dag. Det var tänkt att jag skulle göra andra dagens tester till Trafikflygarhögskolan här i Stockholm, men det var bara att glömma tanken på stress- och simultanskapacitetstester med Stesolid i kroppen.

Istället bar det av till naprapaten Bengt Rilegård för att försöka bli kvitt nackspärren jag ådrog mig. Direkt efteråt hade landslagsläkaren Sven Jönhagen ordnat en akut tid åt mig för magnetröntgen på Sofiahemmet, bra jobbat!

Vi trodde inte att resultatet skulle komma förrän imorgon, men mindre än fyra timmar senare har jag fått besked.

Det finns ingen bristning i muskelvävnaden. Dock är där två förändringar. Den första precis under muskelhinnan - en blödning som är ca 1mm tjock tillsammans med en svullnad (ej blödning) som har en utbreddning av max 1 dm och är 1mm tjock. Den andra förändringen är djupare in i muskeln och syns som en svullnad mellan muskelfibrerna. Den är mycket liten, cirka 1×1cm, och utgörs av vätska och inte en blödning.

Vad betyder detta då? På det stora hela är det positivt. Vill man påskynda det kan jag eventuellt vara iordning till IVM. Men en påskynding innebär cortison vilket jag inte är vidare förtjust i. Jag tar hellre det säkra före det osäkra. Vilket innebär att jag kommer att starta en kur med antiinflammatoriskt och samtidigt köra excentrisk träning varvad med massage osv. Vill detta sig väl och jag inte känner någonting i slutet av veckan (läs: helgen) så kör blir det IVM. Annars avstår det jag till förmån för utomhussäsongen. SM gav mig det kvittot jag behövde. Jag kände mig i gammalt gott slag och jag börjar hellre träna än att riskera någonting. Det går inte att springa och vara osäker framförallt inte på gemensamma banor, vilket det är inomhus, och allt vad det innebär med plötsliga stopp, knuffar osv.

Jag kommer att lämna fortgående rapporter här på hemsidan.

Ha det gott.

Jimisola

Korta versionen: 1:a på 400m, skadad i 200m-finalen
Långa versionen:

I ett par veckors har jag lekt med tanken att dubblera på ISM - 200m och 400m. Jag kände att jag behövde tävla mig i form - hitta rytmen och tävlingsinstinkten igen. Enbart 400m på SM hade inte varit en jätteutmaning - även om Tomas Nikitin har börjat röra på sig i år! Nej, jag var ute efter dubbeln i sann Johnson-manér

Tidsprogrammet väntade på sig till i början av SM-veckan så inte förrän då såg jag att det var genomförbart:

lö 10.30 400m försök
lö 14.45 400m semifinal
lö 16.55 200m försök

sö 10.45 200m semifinal
sö 13.50 400m final
sö 16.45 200m final

Det enda abert var att det såg ut att bli tre omgångar i vardera gren, men tidiga lopp båda dagarna. De som känner vet att jag inte är en morgonmänniska (även om det svenska rekordet med 45.54 sattes i ottan vid Edmonton-VM). Det som sliter på kroppen är i bara loppen utan alla uppvärmningarna. Nyckeln är att försöka hålla sig varm och igång hela tiden. Risken är å andra sidan att jag blir seg efter att ha varit “uppvärmd” en hel dag. Det andra bekymmert är att få i sig tillräckligt mycket energi, men framförallt att hålla vätskenivån i schakt.

Sagt och gjort, efter två, för mig, lätta första omgångar - försök och semifinal - på 400m så bestämde jag mig för att springa 200m också. 400m-grabbarna i försöken hade en oerhörd respekt - vilket jag inte var sen att utnyttja. JAg drog medvetet ner på tempot så fort jag var i ledningen, svarade om de försökte ta sig för osv och detta resulterade i sin tur att endast jag, som heatvinnare, gick vidare från vårt heat. En av killarna var lite “besviken” över att jag inte “sprungit på” vilket jag kan förstå. Det var aldrig mitt syfte att förstöra för någon av de andra, men jag var tvungen att se till mitt eget bästa dvs att göra varje omgång så enkel som möjligt. Det var ett liknande scenario i min semifinal - där jag lite turligt slapp Nikitin. Eftersom semifinalvinnaren + två tider gick vidare så hade han med all sannolikhet pressat på för att vara säker på att gå vidare om inte annat så på tid.

Som sagt, jag bestämde mig för att springa 200m-försöken välmedveten om att det gällde att springa fort i alla omgångarna. Till skillnad från 400m så seedas banordningar fullständigt på tid. Det vill säga, en som går vidare på tid som trea på, säg 21.70, i försöken får en bättre bana än en som vinner sitt heat på 21.80. Banorna är A och O inomhus. Särskilt i Sätra vars banor är ökända för att vara svårsprungna. Detta bevisas av att banorna är seedade i följande ordning: 3-2-4-1. Bana fyra har, som tidigare nämnt, konstig dosering och ojämnheter in- och utgångar av kurvorna. 200m-försöken gick galant - 21.67 efter ett lopp där jag mest rullade igenom och det efter två 400m-lopp. Det lovade onekligen gott inför morgondagen.

På söndagen var det upp tidigt igen för semifinalerna på 200m. Jag och Engberg hamnade i samma semifinal. Jag anade att den andre Johan, nämligen viss, i sin semifinal som var först ut skulle pinna på för att få en bra bana i finalen. Jag hade ingen lust att pinna på semifinalen för att försöka slå Engberg och få bana två! Jag hade två finaler kvar efteråt. Så istället gambla jag lite - om jag låg Johan hack i häl och sedan hoppades att ingen skulle springa fortare i det tredje heatet så skulle jag få bana fyra. Inte en bra bana förvisso, bana två är bättre i avseendet jämnhet och dosering men den är för snäv för mig i ett 400m lopp. Så jag sprang på första 120m, Engberg var uppe jämsides och förbi sedan låg jag avvaktande på rulle efterhonom i mål. Det enda jag såg till att göra var att han skulle springa på i mål så att hann inte vann på en dålig tid. Min tid 21.71 blev mycket riktigt den tredje bästa tiden i semifinalen och bana fyra var min i 200m-finalen. Efter detta loppet återstod därmed helgens båda höjdpunkter - finalerna på 200m och 400m.

Jag hade aldrig för avsikt att göra en bra tid på 400m i Sätra - banorna tillåter inte det. Dessutom ville jag ha så mycket krafter som möjligt till 200m-finalen senare. 400m-finalen gick som planerat. En smålugnt öppning genom första kurvan då jag hade bana två och energi lätt går förlorad här. Flöt på bortre lång och vid ingången till kurvan ville jag förbi Tomas Nikitin snabbt - det är ett rent h-lvete att springa bredvid honom. Folk säger att jag har en yvig löpning, men han är värre Banorna i Sätra är smalare än i t ex Atleticum och man rör lätt vid löparna på banorna intill (gjorde det bl a i 200m-försöksloppet). Hur som helst, så var jag i ledning när vi gick in på gemensam bana, höll farten uppe hyfsat på bortre lång och väl inpå upploppet så tryckte jag till då jag var osäker på var Nikitin var. Vända mig om kunde jag inte då jag typiskt nog fått en lätt nackspärr vid morgonens uppvärmning till semifinalen på 200m. Ett stort tack till Torbjörn Mårtensson som behandlade mig kropp med sina ömma fingrar hela helgen och till Erik (Engdahl?) som blixtsnabbt hoppade in och fick ett par låsningar att släppa. Utan framförallt Tobbe så hade jag inte kunnat genomföra programmet. Nu blev det ändå inte som jag hade tänkt mig. Finalen på 200m slutade i ett antiklimax. Min start hade inte varit riktigt rapp i något av de tidigare loppen. Jag behövde var mer på hugget i startögonblicket, men för att då min tränare Claes Örberg inte kunde närvara på SM så fick Patrik Lövgren rycka in och se om han såg något direkt fel. Nu är inte min start som alla andras - det vet de som sett den. Men den har blivit flera nivåer bättre. Patriks tips: Slappna av!

Sagt och gjort, väl medveten om att ju längre jag kunde hålla Johan E (bana två) och Johan W (bana tre) bakom mig på min bana fyra desto bättre. Enligt mig fick jag en riktigt bra start och utgången till bortre lång fungerade bra. Strax innan ingången till andra kurvan kände jag av Wissman, men han flög aldrig förbi utan vi började följas åt. Efter ingången till andra kurvan så är banan lite ojämn och planar dessutom ut (det var det flera som sa bara under SM-helgen). Här fick jag ett rejält luftsteg dvs när min fot kom ner för att möta banan så fanns den inte där! Jag kände hur det ilade till i nertill i vänster baksida och nästa gång vänster foten sattes ned så kom det igen.
Helvete också! Det var bara att slutna springa, stanna så mjukt som möjligt och hoppas att någon medicinare var snabbt på plats. Som tur var var Jönis som vår förbundsläkare Sven Jönhagen kallas, Benke Blomkvist (systrarna Kallurs tränare och ansvarig för grengruppen sprint/häck) m fl snabbt på plats. På med tryck och sedan var det bara att ligga en stund för att sedan genomföra det dopingtest jag blev kallad till efter 400m-finalen.

I senaste numret av tidskriften Forskning & Framsteg används jag och 400m som exempel i en mycket intressant artikel “Metern förevigt felmätt”.