Jag, liksom ett par andra i landslagstruppen, fick halsont och snuva efter dagarna i Lappenranta. Kanske inte helt oväntat med tanke på vädret. Lyckligtvis har jag inte haft någon feber hittills, så förhoppningsvis kan jag springa i Växjö på tisdag. Men morgondagens tänkta lopp i Oslo fick jag hoppa av tyvärr.
Säsongsdebuten på 400m var riktigt bra - min bästa någonsin tycker jag själv. 46.18 är inte den bästa tiden (46.13 i maj -99), men med tanke på säsongsupplägget (lättare för drygt två veckor sedan) och vädret (8-10 grader, regn och blåst) så rankar jag det ändå högst.
Loppet då? Det kom att stå mellan mig, belgaren och ungraren. Jag vette tusan vad jag gjorde i starten, men jag bjöd bort minst två tiondelar när jag sov och hade en reaktionstid på .430s mot normala ~.200s. Som tur var blev jag aldrig stressad utan fann löpningen ganska snabbt, fick upp farten på bortre lång i motvinden och flöt på bra. Började jobba in i kurvan moch vid utgången hade jag nog en knappt ledning före van Branteghem och Szeglet. Jag kände av syran tidigt på upploppet och här visade det sig genast att det var debutloppet. Hade svårt att hitta en bra balans mellan avslappning och “aktivitet” och belgaren fick övertaget och ledningen. En ledning han höll in i mål. Hans 45.91 mot mina 46.18. Som sagt, jag var klart nöjd med loppet som första lopp - gav mer smak. Enda saken som irriterar mig var att jag skänkte bort en sub-46s tid i starten och eventuell seger. Belgaren möter jag dock redan på fredag igen vid Bislett Games i Oslo…
Efter två raka säsonger som blivit spolierade pga skador så är det säsongsdebut på 400m. Det är bara drygt sex timmar till startskottet och den riktiga nervositeten har inte infunnit sig än. Vet inte om det är bra eller dåligt. Gillar nervositet till en viss gräns - det visar att jag bryr mig. Har försökt undvika att tänka på loppet en massa och bara gå ut och springa.
Snabbheten finnas ju uppenbarligen i kroppen - det visade mina 21.21 i -1.0. Men 400m är en helt annan sak. Det är skönt att ha snabbheten i ryggen inför ett 400m-lopp. Men min jag är osäker på min fartkänsla. Hur fort öppnar jag egentligen? Vad jag behöver är ett par tre lopp. Vilket jag också får eftersom jag har tre lopp (E-cupen, Oslo 27/6 och Växjö 1/7) på tio dagar.
Dagens lopp då? Ja, det lär stå mellan mig, ungraren Szeglet och belgaren van Branteghem. Båda löparna känner jag till sedan tidigare. Ungraren har öppnat säsongen bra med ett årsbästa en bit under 46 sekunder. Hans personbästa är 45.44. Belgaren har ett årsbästa på 46.04 - bara en tiondel över sitt personbästa. Han hade lite av sitt genombrott inomhus och jag skulle bli förvånad om han inte sänker sitt personbästa rejält i sommar. Som av en slump så ligger vi på banorna två till fyra. Ungraren ligger innerst, belgaren i mitten och jag ytterst. Vanligtvis bryr jag mig inte så mycket om vem jag har utanför/innanför mig, men nu när jag är lite ringrostig så skulle det varit skönt att ha någon att “springa på”.
Hur som helst, så ska det bli riktigt kul att springa igen. Jag är ju skadefri för första gången på riktigt länge. Det enda som är tråkigt är vädret - kallt, regn och rusk. För att inte tala om vinden - träden som svajar rejält utanför fönstret…
Men jag brukar springa bra i kassa förhållanden så det gäller att ta tillfället i akt…
Helgens startfält i Vellinge var riktigt bra, så förutsättningar på det planet var helt ok. Tyvärr var inte vädret det - kallt och blåsigt (uppemot -4 m/s) - vilket drabbade resultaten. På 100m var jag dock tvåa på 10.91/-1.4, drygt tre tiondelar efter Patrik Lövgren. Så det får jag nog säga hade varit i trakterna kring mitt personbästa på 10.73/0.4 (också det Vellinge men 2001) om vi hade fått lite medvind och lite varmare väder. Samma sak gällde mitt 200m där jag vann på mycket anständiga 21.21/-1.4(!) före Patrik - ombytta roller alltså. Min 200m-tid är bara tolv hundradelar (12/100s) från mitt personbästa på 21.09 från 2000.
Så för att summera det hela så verkar snabbhetem vara på sin plats och förhoppningsvis kan jag förbättra mina rekord på 100m och 200m under säsongen. Men som alla andra år så springer jag sällan 200m, och framförallt 100m, när jag är i form. Då är det 400m som gäller. Jag var egentligen lite orolig för snabbheten efter all den tunga träningen, men som sagt så verkar den finnas där. Hoppas nu kunna förvalta den och samtidigt ha uthålligheten för 400m - då kan det bli vettiga tider igen.
Europacupen till helgen blir säsongspremiären på 400m.
Jag, ja vi 4×100m-laget, åkte till Stafett-SM med vetskapen om att inget lag skulle kunna röra oss om vi sprang som vi skulle och satte våra växlingar. Det första gjorde vi, men våra växlingar hade mer att önska. Andra och framförallt tredje växel var inte bra. Jag var enkom direkt ansvarig för att vi blev tvåa då jag stack för tidigt. Själv trodde jag att jag stack för sent då Patrik Lövgren kom springandes varför jag tryckte rejält i accelerationen. Patrik hade rutinerat nog skrikigt “Stanna!” från mitt första steg, men jag hörde honom inte förrän femte gången och då hörde hela Stadion honom å andra sidan. Egentligen vet jag inte om jag hörde honom eller om jag började inse att han inte kändes nära och att jag närmade mig slutet på växlingszonen. Sneglade bakåt och såg honom ett par meter bakom mig. Tvärstannade och fick pinnen innan linjen, men nu låg vi ca 6-7 meter efter Helsingborg. Jag plockade in en hel del på min sträcka (40.82 kontra 41.19 i mål) som kändes riktigt bra, men vad gjorde det när vi blev tvåa. Det var länge sedan jag var så arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag och Patrik hade inte missat EN ENDA växling under de senaste veckornas träning. Det hade räckt med en mindre bra växel för att vi skulle ha vunnit.. Ett dåligt individuellt lopp är inte kul, men det drabbar bara en själv. Nu var det ett lag. Dessutom gjorde det inte saken bättre av att det var första gången jag förlorade i Stafett-SM - alla mina tidigare starter, junior som senior, har resulterat i den ädlaste valören - guld!
Om 4×400m finns det inte mycket att säga. Vi gjorde vad vi skulle och vann ganska komfortabelt. De yngre killarna sprang bra och börjar få lite rutin. Rizak Dirsche gjorde vad han skulle på sin tredje sträcka. Själv hade jag 45.97 på min sista sträcka och det är jag nöjd med. Det var första riktiga loppet på nästan ett år och dessutom ligger jag fortfarende kvar i en tung träningsperiod med backe och annat. Om inte jag har räknat fel så har jag och klubben åtta (8!) raka SM-guld på 4×400m. Två år till sedan har vi en fin svit…
Nästa tävling blir 100m och 200m i Vellinge till helgen. Därefter drar det igång på allvar med Europacupen och Golden League i Bislett veckan efter.
Men innan dess återstår det lite finputsning på träningen…
Dags för stafett-SM till helgen och växlingarna sitter redan. Kors i taket! Vem vet rutinen börjar kanske infinna sig trots allt 
För min egen del blir det 4×100m och 4×400m.
På 4×100m är det väl främst Helsingborg som kan hota oss, men jag tror ändå att vi som lag är bättre. Vår största motståndare är, klyschigt nog, vi själva. Sitter växlingarna så blir vi nog svåra att röra, men å andra sidan finns det heller inte utrymme får någon direkt miss.
På 4×400m så känns det lite mer öppet. Vårt lag är inte lika bra som det var en gång i tiden (3:06.67 av ett klubblag är riktigt bra), men förhoppningsvis ska vi kunna ta vårt åttonde (8:e!) raka SM-guld. Det som sporrar mig är att få ihop tio raka. Men som alltid i stafett så kan mycket hända och framförallt så ska man ha fyra hela och bra gubbar.
Återstår att se. För dem som befinner sig i Stockholm så är platsen Stockholms Stadion med 4×100m på lördagen (fö 1600, fi 1855) och 4×400m (fi 1250 - final direkt alltså).
Recent Comments