Jimisola.com - keepin’ on

Det blev en hyfsad avslutning i Belém efter omständighterna. Tanken var att det skulle springas betydligt fortare än 46 blankt på mina tidiga tour, men så blev det tyvärr inte. Loppet i Belém var ändå ett klart lyft då det var långt ifrån något perfekt lopp. Min bana två blev bana ett då banordingen ändrades för att brasilianaren skulle få en bana i mitten. Jag är inte så förtjust i bana ett - är alltid rädd för att trampa på sargen och stuka foten…

Hur som helst, loppet var likt de båda loppen i LA - första 200m gick för långsamt. Var rejält efter in i andra kurvan. Började jobba mer aktivt och kände att mig fräsch och stark. Fick farten ut ur kurvan och upploppet uppfattade jag som att knappade in eller höll jämna steg med resten av fältet. Kände precis som i LA att jag inte disponerade krafterna rätt utan jag hade fortfarende krafter kvar som jag inte fick ut. Om jag har flyt i löpningen och rullar på bortre lång, så går det för långsamt. Om jag jobbar aktivt på så går det för fort och tar för mycket energi.

Nåväl, på det stora hela så är det ingen katastrof. Jag känner mig fysiskt bättre än någonsin, men har nu börjat finna min rytm som var obefintlig till en början. Börjar undra om det är så här det känns i en teknikgren när du är i fysisk form, men tekniken inte stämmer…

Dags för den andra, och sista, tävlingen här i Belém. Efter en dryg vecka i Rio med dåligt väder (20 grader, regn och blåst), så är jag nu vid kusten i norra Brasilien (ca 4 timmars flygresa från Rio). Vädret är varmt.. OCH klibbigt. Luftfuktigheten är hög, mycket hög.

Som “tur är” går tävligen även här tidigt på fm. Springer denna gången kl 11 lokal tid (kl 16 Malmö Standard Time). Loppet är i stort sett detsamma som i Belém med tillägget av Davian Clarke (JAM), en sjysst kille som jag mött flera gånger tidigare och då framförallt inomhus.

Har fått bana två och även om jag inte är så förtjust i innerbanor (har alltid hellre tagit en ytterbana) så ska jag se till att nyttja den på bästa sätt. Eftersom jag har problem med farten så ska jag använda främst Derrick Brew på bana fyra till att avstämma min fart med. Det får då inte bli så att jag springer på honom utan jag vill fortfarende göra mitt eget lopp. Som jag skrev förra gången så vore en öppning mellan dem jag gjorde i LA och den i Rio de Janerio bra.

Det lär inte bli någon rapport från mig direkt efter tävlingen då det är ont om tid för oss till flyget.

Jag har förberett mig exemplariskt här dvs upp i ottan (kl 6-7) inför dagens lopp som gick kl 10.20 (vi har mer än en timmes bussresa till arenan, så min avresa från hotellet var redan kl 7.30).

Jag var riktigt laddad inför loppet idag! Troligtvis lite för mycket… “Det gick bra på värmet”, som Mellis brukar säga Kände mig riktigt mjuk o fin - ingenting alls i baksidan. Tajmade uppvärmningen perfekt och det var länge sedan jag kände mig snabb och lätt. Har gått

igenom loppet flera gånger i huvudet under veckan och fredags kollade jag upp banmarkering där jag skulle börja “flyta på bortre”, “jobba in i andra kurvan” osv.

Hade lovat mig själv att inte göra ytterligare ett lopp där jag öppnade långsamt utan i så fall hellre öppna för tufft. Det är en hemskt frustrerande känsla att aldrig vara med i loppet (som en golfputt som aldrig ens når hålet).

Nej, så istället öppnade jag på tok, på tok för fort. Jag har ingen 200m-/300m-splittid (ska bli intressant att springa 200m dock i år), men Staffan filmande första 100m och från första steget var det inget snack om vem som tog kommandot.

Hybris? Nej, snarare högmod. Det är ju en dödssynd och dog är precis vad jag gjorde på upploppet… Det var länge sedan jag fick så mycket syra. Kan inte komma på någon tävling på direkten, men Skol-SM-upploppet från 1994 är i alla fall oantastligt.

Så här i efterhand så är det bara att inse att jag sprang loppet som ett 300m-lopp - hade en klar ledning in på upploppet innan tog det slut - lite för snabbt och lite för

mycket energi första 200-300m av loppet. Visst, 47.35 är riktigt dåligt - det var en sekund åt fel håll! Det svider att man ska behöva ha den tiden som sin senaste tid i en vecka. Kan inte komma ihåg när jag sprang så långsamt senast (å andra sidan kan jag inte komma ihåg när jag fick en sådan syra heller senast).

Men om sanningen ska fram så tror jag att jag “behövde” ett sådant lopp, hellre ett sådant lopp än ytterligare ett LA-lopp. Nu vet jag hur fort jag inte ska öppna och på köpet fick jag en rejäl genomkörare. Såhär några timmar efter så känns kroppen mjuk och fin igen. Det är bara att bryta ihop och komma igen som någon sa.

Då är jag på plats i Rio de Janerio efter en småjobbig 21-timmars dörr-till-dörr-resa (jänkarnas flygplatssäkerhet är klart underdimensionerad…). Hur som helst, Brasilien innebär ett nytt land och ny kontinent för min del. Jag har inte hunnit skaffa mig någon uppfattning utan det har varit det klassiska - flygplatsen och hotellet hittills. Det blir arenan imorgon. Eftermiddagen joggade jag längs med stranden och stretchade på hotellet. Det blir mörkt tidigt här (ca 17.30) och jag har fått veta att man ska vara försiktigt. Inte bära klockor, kameror, mobiltelefoner och liknande och framförallt inte ha mer kontanter med sig än man behöver för dagen. Hemma har jag faktiskt blivit tillfrågad rätt ofta på sistone om jag är från Brasilien, så håller jag bara tyst (min portugisiska är obefintlig) så kanske jag går hem för en cariocas (rio-bo)

Nåväl, första loppet är redan på söndag. Jag har bara sett ett par namn än så länge - alla välbekanta: Brew, Byrd och Clarke, Moncur. De ligger på 45.50 som bäst i år tror jag så det ska bli ett riktigt bra lopp för min del.

Båda tävlingar, den här i Rio och den i Belém, är tidiga förmiddagstävlingar pga något sportprogram som sänds om söndagarna. I Belém är det dessutom fruktansvärt varmt sen em och kväll och under dagen ska det tydligen alltid regna. Så det gäller att se till att ändra dygnsrytmen lite och komma igång tidigt om dagarna. Gick ju bra vid VM i Edmonton, så det ska nog gå finemang här också.

Det har onekligen varit tre snabba veckor här i LA - i dubbelmärkelse. Känns dock lite vemodigt att resa vidare även om det är för två tävlingar i Brasilien (ett nytt land
att bocka av dessutom). Jag trivs ju som fisken i vattnet här i LA. Får verkligen mig att slappna av och fokusera fullständigt på träningen. Att jag sedan är älskar staden och att här känns som hemma precis som i Stellenbosch/Kapstaden i Sydafrika gör ju sitt till.

Efter 400m i lördags så kände jag plötsligt av vänster baksida i slutet på uppvärmningen till det tänkta 200m-loppet. Vilade som tidigare planerat i söndags, men tog det även lite lugnare på måndagens träning. Istället för ett 300m maxlopp blev det ett lugnt 65-sekunders 500m-lopp tillsammans med Jerome för att få genomblödning, sedan koordinationslopp på gräs mm. Avslutade måndagen med ett rejält isbad. Vi har i stort sett full tillgång till UCLA vad gäller styrkehall, isbad, jacuzzi etc.

300m-loppet körde jag istället på tisdagen. Jag var rejält laddad inför passet. Kändes viktigt att få ett kvitto på att jag kan hitta rätt fart och samtidigt slår till med en bra tid. Kände ingenting av baksidan under uppvärmningen vilket var otroligt skönt. Dessutom är det skönt att få bekräftelse på att det är rätt att ta det säkra före det osäkra ibland.

Hur som helst, det blåste rätt friskt på Drake Stadium. Rent vindmässigt påminner den mycket om Hästhagens IP hemma dvs det kan blåsa mot- eller medvind hela varvet om man har otur (vilket det gjorde dagen innan). Men för dagen så blåste det lätt medvind på bortre lång. Vilket är att föredra om det nu ska blåsa.

Loppet var riktigt lyckat. Kom iväg bra, hittade flytet och började jobba in mot kurvan. Hade bra fart genom kurvan och fick en skjuts ur den också. Höll ihop otroligt bra i motvinden på upploppet (vilket bekräftar känslan jag haft att jag är stark). Klockan stannade på 32.5 - vilket är ett av mina snabbaste 300m-lopp någonsin. Det är utan tvekan det snabbaste i den här fasen på säsongen. Låt gå för att vi ligger i en annan fas tidsmässigt igår, men vi har inte lättat på träningen flera veckor. Min snabbaste 300m tid är från 2001, dagarna före VM, då jag sprang ett 350m-lopp och passerade på 31.95. Men till skillnad från i tisdags så hade jag då folk med i loppet och så var jag framförallt formtoppad till max. Så tisdagens lopp var ett riktigt skönt kvitto att ta med sig på 14-timmars-flygningen till Rio.

Jag är osäker på hur jag tillgång till Internet i Brasilien, men det brukar alltid ordna sig på något sätt. Det är handlar om ren överlevnad för en kille som mig som inte klarar sig utan dator och tillgång till nät

Fick idag reda på att Bahamas-tävlingen är inställd, så nu får jag se om jag kan ta mig hem tidigare och göra någon tävling hemma i Europa istället för den.

Tävlingen vid Occidental College i helgen var verkligen inget lyckat lopp. Hade inte många rätt precis som i förra loppet. Skillnaden denna gången var att jag fullständigt missade att rätta till felen från förra loppet. Tappade förvisso lite av adrenalinet och matupplägget för dagen när vi kom till tävlingen och den visade sig vara två timmar senarelagd.

Hur som helst, jag tyckte jag kom iväg bättre. Men vid 60-70 meter hade jag ett par konstiga steg som i närmast kan betecknas som felsteg. Tappade fokus och momentum ut ur kurvan innan jag var på rätt köl igen. Hade inte riktigt den farten jag ville ut på bortre lång. Bortre lång avklarades och likaså nästan hela andra kurvan innan jag började röra på mig - för sent, igen. Tidigare har upploppet ofta var min svaga punkt - bra 200m-öppning, med första 300m och sedan så slår syran till. Men efter träningen och första loppet här, så har jag förstått att så inte är fallet längre. Ändå verkar jag någonstans i mitt bakhuvud ha fått för mig att “spara på krafterna till slutet”. Nu har jag så mycket krafter kvar på slutet att jag inte kan nyttja dem! Efter loppet har jag inte den syran eller huvudvärken jag brukar ha efter lopp. Det är bara att inse att jag får inte ut allt eller ens i närheten av allt. Det ska inte gå att efter mållinjen gå och ta på sig sina kläder direkt för att sedan börja jogga ner.

I Brasilien har jag inte råd sumpa lopp så här utan där får det bli lite mer av den gamla hederliga mig som går tufft!

Förutom den eventuella möjligheten att jag försöker “spara krafter” (vilket är helt ok om man springer 3×300m på träning, men inte i ett tävlingslopp), så tror jag att ett problem är att när jag försöker öppna långsammare så “hamnar” jag i en löprytm som inte min vanliga, naturliga och därför går det mer än en sekund långsammare istället för de där fem-sex tiondelarna jag är ute efter.

Då var veckans två tunga pass avklarade. Måndagen bjöd på 250m-lopp i 400m-öppningsfart och med en aktiv ingång till andra kurvan. Idag körde jag 300m-350m med Jerome och det börjar gå undan… Kändes bra och hoppas att jag kan ta med mig känslan av veckans pass, framförallt hitta öppningsfarten, till helgens tävling på lördag vid Occidental College. Det blir 400m och sedan troligtvis också 200m eller 4×400m. Det beror främst på hur långt tid det är mellan loppen. Jag vet inte om jag vill springa 200m eller stafetten allra helst, men eftersom det inte blir så många 200m-lopp för mig så vore det kul även om jag inte känner mig direkt förberedd för det. Samtidigt hade det varit kul att springa stafett med Jeromes grupp (sämsta kille på 46.58), men då ska en av deras killar falla bort.

Nåväl, vi får se vad som händer där. I första hand kommer min fokus att vara på det individuella 400m-loppet.

Då var säsongen 2004 påbörjad. 46.52 och en 3:e plats. Det fanns inget att klaga på vad gällde förhållandena och tävlingens inramning. Jag hade bana tre och en för mig tidigare okänd britt på bana fyra utanföroch Jerome på bana fem. Kom iväg bra på skottet - till skillnad från säsongsdebuten ifjol vid E-cupen där jag sov i startögonblicket. Jag kom rätt in i löpning och var jämsides med britten vid utgången till första kurvan. Här gjorde jag loppets första misstag. Istället för att fortsätta i samma stil, så “fastnade” jag jämsides med britten. Vet inte om jag slog av på farten, men när jag “vaknade till” och såg Jerome m fl långt fram på banorna utanför så insåg jag att det gick för långsamt. Vid ingången till andra kurvan (passera 200m på 22.04) låg jag en bra bit efter de andra i fältet. Vågade inte riktigt börja jobba som jag skulle ha gjort - osäker på om krafterna skulle räcka hela vägen. När vi vände upp började jag arbeta, var starkt och plockade hela upploppet. Den känslan vill jag gärna behålla.

Hade hoppats på en något bättre tid. Nu blev det inte så. En snabbanalys finner tre saker jag missade:

1) Jag hade farten ut ur första kurvan och skulle bara fortsatt i den stilen. Nu lät jag mig “luras” av britten på banan utanför. Sådant som händer tidigt på säsongen. Ju fler lopp desto mer självförtroende och säkerhet.

2) Jag attackerade inte andra kurvan (tillräckligt). Var lite försiktig trots att jag borde veta att jag är stark och klarar hela distansen. Just att vara tuff in i andra kurvan är en förutsättning för ett bra lopp och var jag riktigt bra på år 2000. Minns att jag stack som en klocka vid 200m då. Det är det jag är ute efter igen. Jag har krafterna - det visade om inte annat loppet idag. Kändes frustrerande att komma passera mållinjen och inte ha tömt sig.

3) Vid utgången ur andra kurvan gäller det att bibehålla farten. Nyckeln är att hitta en balans mellan aktiv och avslappning löpning. Jag plockade hela upploppet och om jag ska vara efterklok kunde jag ha varit mer aktiv i löpning.

Nåväl, det är skönt att vara igång igen. Det går ett lopp imorgon på UC Irvine (där jag har varit på träningsläger tidigare år). Är sugen på att göra ett lopp till direkt inpå för jag känner mig för fräsch. Tyvärr verkar det inte som att de accepterar efteranmälningar. Hoppas få tag i den assisterande tränaren, Ben Cesar, och se om han kan göra mig en tjänst.

Jerome vann på 45.50! Första gången under 46 sedan 2001 för honom - han hade 26 raka lopp över 46 sekunder. Gläds med honom och tror att han kommer att springa riktigt fort senare under säsongen.

Då var det dags att dra på sig tävlingsdräkten igen. Senaste 400m loppet gjorde jag 5 september ifjol - 45.74 i Bryssel. Det loppet har jag burit med mig i åtta månader nu. Loppet var inte årsbästa, men utan tvekan fjolårets bästa lopp. Kom till insikt om att jag inte ska öppna så fort som jag alltid tenderat att göra. Kände mig oerhört stark på upploppet och plockade mycket riktigt alla löpare utom två. Det var en ovan och skön känsla - att känna loppet kunde varit tio meter till.

Det är med nervösa steg jag går in på banan idag. Ett (1) lopp är inget lopp brukar jag säga, framförallt första loppet då man ännu inte fått till fartkänslan, öppningsfart etc. Men idag skulle det kännas så oerhört skönt att komma rätt in i säsongen. Att disponera loppet rätt. Att känna att tiderna finns i kroppen. Att få till ett bra lopp helt enkelt.

De första dagarna här kände jag mig lätt som en fjäril och nästan flög fram på banorna. Sedan kom tyvärr smärtan pga ischiasnerven tillbaka (spolierade utomhussäsongen 2002). Jag har kört min sjukgymnastövningar som en tok och fått behandling. Nu känns det bättre igen, så förhoppningsvis ska jag slippa känna av den alltför mycket igen.

Tyvärr har det inte funnits tid till att få till träningspass som varit direkt 400m-förberedande, t ex 200m på öppningsfart. Därför blir dagens lopp lite av en träningstävling. Jag vill: vara snabb ur plocken och komma rätt in i löpning, hitta flytet på borte lång och passera 200m på “rätt” öppningsfart, attackera andra kurvan och vara kall på upploppet dvs vara aktiv ut ur och på upploppet men inte “ta i” och spänna mig.