Jimisola.com - keepin’ on

Ja, lördagen var ingen höjdare för min. Fortsatte säsongen med ytterligare ett 46.50-lopp (sju av åtta lopp mellan 46.00-46.57). Var rejält besviken efteråt, igen, för det känns bra men jag är aldrig med i loppet. Det har varit likadant hela säsongen. Det är sin sak om jag springer en vanlig tävling, men nu drabbade det hela laget. Jag kom fyra vid min första individuella Europacupstart i Dublin 1997, men sedan har jag faktiskt aldrig varit sämre än trea. Därför sved en sjunge och nästsista plats (farligt nära en sista plats dessutom) rejält.

Nu har jag tävlat sedan 1 maj utan att komma under 46 blankt. Sedan år 2000, så är det bara säsongen 2002 (då jag var skadad) som jag inte har varit under. Trodde i ärlighetens namn inte att det skulle vara några problem såsom det har känts. Men det är bara att inse att det krävs mer. Frågan är: “Av vad?”

Lovade mig själv inför dagens 4×400m-stafett att jag skulle ha en bättre attityd och koncentration i starten. Det har känts som att jag har varit efter redan efter första steget i alla lopp utom ett eller två (Rio och Torino). Det är möjligt att när jag kommer efter direkt så är det som får mig att springa mindre avslappnad och osäkert. Löpningen i stafetten idag var helt annorlunda - kändes som natt och dag. Tryckte på rejält i första kurvan bara för att komma in på gemensam bana innan holländaren och därmed slippa bli instängd. Det gick vägen och sedan fick jag springa ostört på bortre lång även om jag hade lite för långt fram för att få häng. Fick fart med mig ut ur kurvan och kände mig riktigt stark på upploppet. Min sträcktid blev 45.0m. Tror att det är en av mina absolut snabbade stafettsträckor någonsin.

Sedan måste jag ge en stor elogé till hela vårt 4×400. Vi höll förvisso både Italien och Holland bakom oss, men framförallt så sprang vi på 3:03.35. Mig veterligen är det den näst snabbaste tiden genom tiderna. Det svenska rekordet, satt vid München OS 1972, är 3:02.76 (om jag inte minns fel). Den snabbaste stafetten jag har varit med om att springa tidigare var faktiskt också i Bydgoszcz, men 2001 och då gjorde sprang jag, Johan Lannefors, Magnus Aare och Mikael Jakobsson på 3:03.91. Synd, att vi inte har fler lopp under säsongen. När det väl är dags för Finnkampen är alla så slitna och en del har dubblerat under helgen.

När jag kommer hem så ska jag och min tränare Claes ta oss en funderare på hur vi gör med resten av säsongen. Måste till något för att bryta 46+-mönstret. Förhoppningsvis, kan jag ta med mig en hel del från min stafettsträcka idag och applicera i ett individuellt lopp.

Min seniorlandskampsdebut var 1996 vid Europacupen i Madrid och det var Super League då som nu. Det var för övrigt Stefan Holms första Europacup också, så jag vågar säga att vi nog är de enda kvarvarande aktiva som har nio raka.

Nio raka i all ära, men vad är det värt om vi inte gör den tionde på Stockholms Stadion nästa år. Enligt arrangörerna så ska Sverige hamna sist, men Ulf är mer optimistisk och tror att vi ska kunna vara före såväl Holland som Italien! Det hade varit riktigt skönt att få stanna kvar i Super League. Något jag faktiskt aldrig har gjort. Har varit uppe och vänt i Super League varje gång (1996 Madrid och 2000 Gateshead). Sedan har vi varit tvåa fyra gånger i First League (aldrig sämre än tvåa faktiskt). Så, ja, vårt landslag ligger och väger precis mellan Super League och First League. Hoppas, hoppas, hoppas…

Jag tävlar båda dagarna - 400m på lördag kl 16.10 och 4×400m på söndag kl 18.20 (SVT1 och Eurosport direktsänder båda dagarna). Det individuella 400m är fruktansvärt jämnt. Alla löpare har årsbästan mellan 45.47 och 46.79. Två löpare på 45.4, tre på 45.9, jag på 46.00 och framförallt italienaren på 46.62 samt holländaren på 46.79! Jämnt var ordet. Jag har en perfekt bana. Bana fyra med Italien och Holland som jag måste ha före mig samt de två med bäst årsbästa i loppet, tysken och britten, på banorna utanför mig. Mitt landskampsfacit är bra och inget jag har planer på att ändra på imorgon…

Ja, när man minst anar det så. Vet inte inför hur många Stafett-SM som vår klubbdirektör Lasse Johnsson gått och lovat en Grand Slam. Så visar det sig att vi kniper alla fyra SM-gulden för herrar seniorer då Lasse är hemma i Malmö pga Broloppet. Kan tänka mig att det retar honom litegrand med tanke på att han troligtivs kan räkna sina missade Stafett-SM sedan 60-talet på handens fem fingrar. Nåväl, Lasse kan nu gå och sola sig i glansen då för honom årets, troligaste, två viktigaste tävlingar - Holmenkollen och Stafett-SM - har gett minst sagt bra utdelning. Tycker framförallt att det var himla kul för medeldistansgänget att ta hem såväl 4×800m och 4×1500m.

Veckan ska jag tillbringa hemma i lugn och ro. Har knappt varit hemma sedan början av april och lägret i april. Ska unna mig en-två dagar att komma ikapp lite hemma och sedan ska det laddas rejält inför Europacupen Super League till helgen. Fick höra av Ulf Karlsson att Mikael Jakobsson skadat sig och ska (ev har) opereras. Himla tråkigt framförallt för honom, men även för laget. Vi hade verkligen behövts hans medverkan på 400mH och i långa stafetten. Förhandstipet är att nedflyttningen ska stå mellan oss och Holland samt Italien. Återstår att se om det blir Super League på Stafett-SM-arenan Stockholms Stadion nästa år…

Idag är det dags för 9:e nioende raka SM-guldet. Laget i år är stora delar (3/4-delar) det samma dvs förutom mig själv så Martin Hajdu och Gustav Sewall. Därutöver Göran Olofsson. Vi skulle kunna ha ett bättre lag på banan (t ex med Rizak Dirsche), men då MAI i vanlig ordning är ute efter en Grand Slam (dvs manliga seniors alla fyra SM-tecken) så blir det inte så.

Hur som helst, jag är rätt ovetande om vad de andra lagen kan prestera. Enda jag kan tänka mig är att Hässelby blir tuffast, men om jag känner grabbarna i vårt lag rätt så ska vi plocka hem det. Vore surt att torska när man har åtta raka SM-guld på 4×400m. Dels så har jag siktat på tio länge, men framförallt så behöver jag alla SM-tecken jag kan få för att ta mig förbi Niklas Fernström (fd Eriksson) i klubbens SM-tecken-liga…

Det vill sig inte alls. 46.57 i Bergen och den tidsmässigt uppåtgående trenden fortsätter. Tänker inte ens försöka analysera eller spekulera längre. Vet bara att jag kände mig riktigt bra innan loppet och att löpningen kändes bra på banan tills 320 meter kvar.

På plats i Bergen och friidrottens finrum - Golden League. Loppet ikväll är ingen Golden League event utan ett “extra” lopp insatt för de båda norrmännen, Quincy Douglas och Morten Sand. Loppet har inget grymt startfält - alla mina tidigare lopp i år har haft bättre startfält. Men där är ett par som kan springa fort bl a Ottis Harris, Tim Benjamin. Vädret här är som det brukar vara i Norge - kallt, regnigt och blåsigt - men det är bara till oss nordbors fördel.

Jag har fått bana sju och det känns faktiskt skönt. Jag är van vid att springa långt ut och inte ha koll på fältet. Mitt problem i de sista loppen har ju faktiskt varit att jag sprungit på de andra i viss mån - istället för att göra mitt eget lopp. Från bana sju är man så illa tvungen att lita till sig själv och göra sitt eget lopp. Vill springa bra och fort ikväll!

Jag springer kl 19.55 och TV4 börjar sända efteråt (kl 20.00-22.00).

Detta finns bara inte! Visst, sextimmars-bussresan hit hade mer (eller är det mindre) att önska, likaså att dela rum med tre killar och att staden kryllade av mygg (alla som känner mig vet att jag är allgerisk mot myggbett och får panik av dem). Jo, banan var sliten och hade stora sprickor i sig och min baksida fortsatte att strula, men inget, och jag menar inget , kan försvara loppet jag gjorde, eller snarare inte gjorde, här. Första 200m på 22.6! Jag saknar ju fullständigt löpkänsla, förstår inte hur jag kan öppna så långsamt utan att känna det. Kom iväg bra och var uppe Shane Niemi (sub-45-kanadensaren som vann i Torino på 45.46) vid utgången av första kurvan och tänkte: “Oops, det går nog lite för fort om jag redan är uppe honom”. Fullföljande inte ut ur kurvan utan “satt” och varpå de började röra på sig. Vid 300m var jag nog 3 meter efter. Visserligen var jag trea i loppet och löpningen på upploppet var bra riktigt bra avvägd, men 46.48 gjorde jag redan 1997!

Vet inte vad jag ska tro med fem av sex lopp mellan 46.00 och 46.52. Det är nu början på juni och jag har aldrig haft så här mycket strul i början på en säsong. Är faktiskt inte orolig för formen - hur konstigt det än kan låta. Fick höra att öppningen i Torino var ca 21.3-21.4, så det gick undan och kanske inte så konstigt att det inte var ett lika piggt upplopp där. Men jag måste börja lita på mig själv - det är A och O - om jag ska finna löpkänslan.

Loppet i Bergen ska bli säsongens hittills bästa lopp. Bra fart ut första kurvan, flyta lätt på bortre lång, jobba in i andra kurvan, få farten med mig ur andra kurvan ut på upploppet och sedan hålla frekvensen och flyter över mållinjen. Så där - det är inte svårare än så!

Nej, 46.25 var inte vad jag hade planerat för Torino. Fick ingen 200m-tid tyvärr, men jag hörde av några från Jamaica att Davian Clarke (JAM) och jag öppnade fort. Faktum är att det inte kändes som att jag öppnade fort. Kände att jag jobbade lite längre ur första kurvan, men sedan så flöt jag bara. Började jobba in i andra precis som jag ville, lättade i mitten och jobbade en sista gång ur andra kurvan. Perfekt! Fick med mig farten ut på upploppet, hade högre fart än de andra och låg här troligtivs tvåa. Kändes som att jag hade mycket kraft kvar ena steget för att nästa steg känna den känslan försvinna. Jag dog inte i det här loppet, men att tappa 6-7 tiondelar på 100m var surt, mycket surt. Upplägget till 300m kändes bra. Låt gå för att det kanske var lite för snabbt (även om jag inte ens behövde jobba för fullt i andra kurvan!) och att de tiondelarna man tjänar första halvan lätt är sekunder som rinner iväg andra halvan, men vad jag gör jag för fel? Någonting händer vid 300m uppenbarligen. Kan vara att jag spänner mig eller rentav slappnar av för en sekund när jag känner att jag är med. Får bara inte låta det bli en grej.

Nåväl, efter en sextimmars bussresa (arrangörerna sa fyra timmar, men det var väl de klassiska italienska timmarna?) så är jag vid kusten i Lignano (ca 10 mil från Venedig). Det är bara sex banor här i Lignano, men loppet har i stort sett samma startfält som i Torino (Eric Milazar springer inte). Hoppas bara att jag inte får bana ett efter min femte plats igår, men i och för sig så gick det ju hyfsat i Belém…

Hemma igen efter ett par veckor “overseas” (USA och Brasilien). Det är skönt att komma iväg och det är lika skönt att komma hem. Det enda man kan önska är att den svenska sommaren ska infinna sig, men det är väl att önska för mycket eller?

Nästa tävling blir redan nu på fredag i Italien, Turino. Ser fram emot tävlingen då jag känner att kroppen börjar komma igång och att det finns snabbare tider i kroppen. Sedan är det ju ett klart plus att tävlingen går i Italien - då jag älskar det landet. Hörde från lite friidrottare när jag var iväg att tävlingen och banorna skulle vara bra också. Lovar gott!

Sajten hade för övrigt 2061 unika besökare i maj…