Jimisola.com - keepin’ on

Hade gått och laddat för dagens lopp på Sollentuna GP sedan Europacupen. Kändes lite som en omstart av säsongen eftersom senaste 400m-loppet, det i Turin, var i början av juni.

Slutade trea på det nya årsbästat 46.52 - en rejäl bit efter ettan och tvåan. Hade hoppats på ett nytt SVENSKT årsbästa dvs att gå under Johans 46.31. Men men… Det går åt rätt håll sakta men säkert.

I dagens lopp så var framförallt upploppet bra. Passertiden vid första 200m var 21.7 - alldeles lagom. Sedan så gjorde jag en passiv kurva och hade 33.5m vid 300m. Fyra tiondelar sämre än i Turin. Mitt upplopp var dock avsevärt bättre nu (ca sju tiondelar). Så det är andra kurvan, 200-300m, som jag behöver våga springa aktivt igen.

Nästa lopp blir 100m eller 200m vid Världsungdomsspelen i Göteborg i helgen och därefter så blir det 400m i Salamanca, Spanien den 6 juli.

Sådär, då har det mesta av besvikelsen över två poängsförlusten vid Europacupen i Gävle lagt sig.

Jag och Stefan Holm har raka Europacuper i herrlaget, närmare bestämt tio stycken. Jag och Stefan är också de enda som har fem stycken andra platser i First League, så vi var måttligt trötta på att komma tvåa. För min egen del så var jag helt säker på att vi skulle ta oss upp till Super League. Vi hade flest grensegrar med åtta stycken mot Finlands fem, så vid lika poäng hade vi vunnit, men vad gör det nu? Det är bara att konstatera att vi tappade viktiga poäng i för många grenar och i de grenarna vi vann så var Finlands hack i häl.
Nu får vi inte göra damerna sällskap i Super League nästa år tyvärr. Himla synd, för det hade varit riktigt kul att ha båda lagen i högsta divisionen samtidigt.
För min egen del så var min insats helt ok. Vi vann - som vi skulle - med långa stafetten även om tiden inte var någon höjdare (Micke Jakobsson stod ju över pga en ömmande hälsena). Min sträcktid 45.3m (enligt ALJ) på andrasträckan var lagets snabbaste och en av min snabbaste någonsin. Har för mig att jag har 45.0m som snabbast i någon landslagsstafett.

Det var skönt att få till ett individuellt bra stafettlopp eftersom jag fortfarende led av sviterna efter att jag var sjuk.

Nästa individuella lopp är vid Sollentuna GP nu på tisdag. Startfältet ser mycket lovande ut med bl a britten Tim Benjamin som haft låga 45 redan i år och Gary Kikaya med ett årsbästa på 45.49. Båda två har jag mött tidigare.

Ser fram emot loppet. Hoppas nu bara på bra förhållanden…

Det blir tyvärr inget individuellt lopp på Europacupen i Gävle imorgon (lördag). Jag kunde inte springa observationsloppet vid Folksam GP-tävlingen i Göteborg i tisdags på grund av sjukdom.

Började känna av halsen redan tisdagen veckan innan och det gav aldrig riktigt med sig. I helgen var jag helt klubbad med feber, frossa, halsont och rejäl snuva. Avvaktade in i det sista med att ta beslut om att avstå tisdagens lopp - hoppet är ju det sista som överger en säger de - då jag endast hade 46.80 från Torino och Mattias Claesson fick ju på 46.53 i sin säsongsdebut.

Beslutet var helt rätt för jag är fortfarende inte helt hundra i andningsapparaten och i tisdags så var jag inte vaket tillstånd mer än 5-6 timmar.

Inte så mycket att göra - sjukdom kan man tyvärr inte styra över. Nu är det långa stafetten på söndag som gäller och vi har nog det bästa laget på flera år med Wissman, Jakobsson, Claesson och mig själv. Skulle vara skönt att få till en bra tid, gärna svenskt rekord, innan VM och det blir nog enda chansen.

Därefter så vill jag få till lite träning igen och sedan så är det Sollentuna den 28 juni som är nästa. I juli ser det ut att trilla in lite bra tävlingar så det känns skönt att ha det klart redan nu.

Det blev en sista plats på 46.80 i Torino. Inte riktigt vad jag hade hoppats på.

Kände att jag var bra med i starten från min bana ett och vid utgången till första kurvan så var jag uppe italienaren banan utanför mig vilket fick mig att undra om jag öppnat på tok för fort med tanke på att han gjort låga 46:or i sina första två lopp. Nu visade det sig senare (vilket jag inte uppmärksamma vid starten då jag var fokuserad på mitt) att det de båda italienarna bytt banor utifrån startlistorna. Så låga 46-killen, Andrea Barberi som jag mött flera gånger tidigare, tog bana åtta istället för den snäva bana två. Den banan fick istället den klart sämre Edoardo Vallet.

Hur som helst, jag rullade på på bortre lång och löpningen kändes avslappnat och bra. Vid ingången till kurvan kände jag att jag hade bra kontakt med löparna i mitten och på min bana ett skulle jag få någon meter tillgodo gentemot dem genom kurvan. Men när jag vände upp på upploppet så förstöra jag hela loppet genom att slappna av.

Ja, ni läste rätt. Jag slappnade av. Alla, inkl jag själv och min tränare, har varit fullt medvetna om min yviga löpstil. Men den har blivit bättre och känns mer avslappnad. Så när jag nu slappna av på upploppet så blev det för mycket. Jag tappade rytmen och momentumet när jag istället bara skulle fortsatt i samma stil. Problemet tidigare har varit att jag när jag blir trött tappar frekvensen och länger steget med risk att få “stoppsteg”.

Upp till 300m fanns det inte mycket att klaga på. Passerade på 33.1m och det kändes förvånansvärt lätt - måste springa mer energisnålt nu än tidigare. Så därför känns det surt att jag avslutade loppet som jag gjorde. Väl i mål slog aldrig den där jättesyran till utan det var mest besvikelsen som kändes.

Upploppet är en avvägningen och så snart jag hittar rätt balans mellan avslappnad och aktivt så är jag hemma.

Då är det dags att bekänna färg. Årets första 400m-lopp blir i Turino, Italien. Sprang där ifjol på 46.25 och då (4 juni) blev det mitt första lopp på europeisk mark (efter touren i Brasilien). Har inga direkta tidsmässigaförväntningar på fredagens lopp utan jag vill mest få komma igång efter tio månaders uppehåll och känna att löpningen känns bra och att kroppen är redo. Ju snabbare desto bättre självklart, men jag har inte spekulerat i några direkta tider. Faktum är att när jag kollar tillbaka så ser jag ingen direkt koppling mellan säsongensförsta lopp och årbästat samma år (ta t ex 2001; första loppet: 46.77 och sedan svensk rekord på VM med 45.54). Givetvis är det en stor kick för självförtroendet att springa tidsmässigt bra direkt och det är givetvis förhoppningen jag har.

Har ännu inte sett vilka som är de andra deltagarna, men det blir med all sannolikhet några välbekanta ansikten.

Hur som helst, så ska det bli riktigt kul att få springa igen. Det senaste året, eller snarare de senaste åren, har fått mig att första hur mycket jag älskar att få springa.