Jimisola.com - keepin’ on

Denna veckan avslutar jag min andra vecka med rehabiltering med min nya sjukgymnast. Dessutom är det tre veckor sedan jag fick kortisonsprutorna, så den smärtlindrande effekten ska vara så gott som borta. Därför så känns det riktigt skönt att jag inte känner lika mycket som tidigare.

I veckan har jag fått stryka fyra-fem stycken rehabövningar. Förvisso har jag fått nya, men det är dom små framstegen som kör det. Känner att jag börjar koppla in muskelerna kring ljuske och bäcken mer korrekt nu. Akupunkter verkar även göra sitt till. Tycker att musklerna på insidan av låret uppemot ljumsken svarar på den typen av behandling.

Idag så “sprang” jag för första gången sedan det högg till i Sydafrika (har kört skipp och lättare koordinationer efteråt men ingen löpning). Jag började riktigt försiktigt dvs få och långsamma lopp: 4×400m P3′ (1:18, 1:20, 1:16 och 1:11).

Mina veckor består av rehabövningar sex dagar:

mån: sjukgymnastbesök med rehab + ev akupunkter samt uppvärmning, stretching och mage och rygg i hallen
tis: sjukgymnastbesök med rehab + ev akupunkter samt uppvärmning, stretching och benstyrka i hallen
ons: sjukgymnastbesök med rehab + ev akupunkter samt uppvärmning, stretching och mage och rygg i hallen
tor: sjukgymnastbesök med rehab + ev akupunkter samt uppvärmning, stretching och löpskolning i hallen
fre: rehab samt uppvärmning, stretching och benstyrka i hallen
lör: vila
sön: rehab samt uppvärmning, stretching och överkroppsstyrka i hallen

T minus 168…

Det har nu gått sex månader sedan senfästet i ljumsken började strula och som ni förstår av rubriken så är jag tyvärr fortfarende skadad. Jag kan jogga, men allt snabbare än jogg känns och pushar jag det för mycket så krampar insidan av låret upp mot ljumsken.

Jag har gjort en scint- och en magnetröntgen samt genomgått ett par undersökningar av läkare och sjukgymnaster. Scinten visade lite kring symfysen (fog mellan blygdbenen där skelettben är förenade genom brosk) men det var klart mindre än 1998 då jag hade liknande problem. Magnetröntgen visade inget i ljumsken/senfästet men man kunde se en liten urgröpning i symfysen. Urgröpningar är vanligare bland fotbolls- och ishockeyspelare och konvalescensen beror i huvudsak på storleken av urgröpningen.

Det medicinska läget är, om jag har förstått det rätt, så att ett kirugiskt ingrepp är uteslutet då sannolikheten för ett positivt utfall är för liten. Medicinskt är där inte mycket som går att göra mer än att ta antiinflammatoriskt och få en kortisonspruta då och då. Faktum är att läkare och sjukgymnaster inte kan ge riktigt bra svar på 1) vad som orsakat skadan och 2) hur jag blir av med den. Läkarna har sagt att jag inte ska vara alltför optimistisk om att kunna tävla 2006! Men 2006 och EM är vad som fått mig av vara trägen trots de senaste årens alla skador, så jag tänker göra allt jag kan för att bli bra och få komma igång för fullt med träning.

För en-två veckor blev det därmed ytterligare två kortisoninjektioner - en i ljumsken (senfästet) och en i symfysen. Den senare, den i symfysen, var en erfarenhet jag helt klart klarat mig utan då det var ett himla obehagligt område att bli stucken i.

Sedan skadad uppkom så har jag från och till (ordinerat full vila efter kortisoninjektioner) kört rehabilitering av ljumsken i form av sjukgymnastövningar. Denna veckan har jag bytat sjukgymnast till Henrik Carlsson (Örestadskliniken i Malmö) och jag hoppas verkligen att vi ska vända trenden.

Ogillar att skriva om alla mina skador, så därför ska jag avsluta med något positivt. Persade i frivändning i Sydafrika - från 110kg till 130kg. Hade tre riktigt bra försök på 138kg där jag skulle satt något då stången var vänd och allt! På det stora hela så kan jag göra allt utom löpning, hopp och vissa styrkeövningar som påfrestar ljumsken för mycket såsom t ex utfall.

Som en morot för mig själv så ska jag skriva här oftare och berättade om framstegen!