Jimisola.com - keepin’ on

Som ni säkert har anat av den långa tystnaden så har ljumskproblemen vägrat ge med sig och därmed så är säsongen 2006 över för min del innan den ens startat..

Vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Det är mycket känslor när jag är skadad så här länge och särskilt ett år som detta med ett mästerskap på himmaplan. Det senaste året har varit en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan. Nu känns oerhört frustrerande och jag vet inte om jag är ledsen eller arg. Det är i viss mån en lättnad att veta att det är kört - ovissheten är ibland värre än själva beskedet. Hoppet är ju det sista som överger en och jag känner verkligen att jag har hoppats och försökt, som jag “Kungen av rehab” har försökt också men till ingen nytta.

Fick tillbaka hoppet i mars-april då jag helt plötsligt inte kände någonting och efter 4-5 veckor var igång i stort sett för fullt. Uppehållet från löpningen var det som oroade mig mest, men det var klart över förväntan och då var planen att göra säsongsdebut denna helgen på Världsungdomsspelen i Göteborg.

Därefter kom smärtan i ljumsken tillbaka och efter ytterligare en vända med ett par läkare så blev det opereration i början på maj där det syddes fat ett nät i ljumsken/bukväggen för att avlasta kroppens egna vävnader. Operation gick bra och läkningen likaså, men besvären förblev kvar.

Då hjälper det inte att jag tangerade mitt personbästa på 130kg i frivändning och kände mig i bra fysisk form rent styrkemässigt förrförra veckan utan det ett par dagar senare ytterligare en kortisonspruta i ljumsken och därmed så var det uppenbart att det inte blev någon säsong 2006. Det är faktiskt första säsongen som jag missar helt sedan jag började med friidrott. En journalist visade mig en kronologisk utskrift av mina nyheter här på sajten (se “Samtliga” nedan) och även om jag vet att jag har varit skadad mycket sedan inomhussäsongen 2002 så var det en helt annan femma att se det på pränt. Lika illa som då jag i mars fick min hög till journalutskriven. Många skulle nog lagt skorna på hyllan för länge sedan, men så finns det också de som kämpar och vägrar ge sig trots skador. Christian Olsson är det bästa exemplet på det just nu. Ena veckan så verkar han tro att det är slut och har gett upp, ett par veckor senare är han tillbaka och gör sina 17,50 igen! Det kan vända snabbt…

Jag älskar friidrotten, vet att jag inte fått ut allt (drömmen om sub-45 lever kvar) och känslan av att veta att jag är i form och bara ligga där i blocket och vänta på startskottet är obeskrivlig. Det är en “kick” som jag har svårt att se att jag kommer får någon annanstans, så i viss mån har nog friidrotten blivit som en drog, en positiv sådan. Folk var förvånade redan för något år sedan över att jag inte la ner - som 25-26-åring?!?! Fyller förvisso 29 år nästa vecka, men tanken på att sluta har aldrig haft med min ålder att göra utan jag har alltid varit övertygad över att så länge jag har motivationen och får vara skadefri så har åldern inte så stor betydelse. Sven Nylander och likaså Michael Johnson var över 30 år då de båda gjorde sitt livslopp vid OS i Atlanta 1996…

Hur som helst, nu kommer jag först och främst låta kroppen vila helt ett par veckor. Jag är och lång vila går inte riktigt i hand då jag efter 1-2 veckor får ett starkt behov av att träna. Men nu blir det inte ens någon rehab med sjukgymnasten utan vila, vila och åter vila….